Jag sitter häruppe på en skyhög pelare.
Häruppe kan man inte annat än att se ner
på världen som rör sig därnere på marken.
Man känner sig betydelsefull häruppe.
Kosmos ovanför,
världen nedanför,
jag här mellan de båda.

Vad skall man göra häruppe på en skyhög pelare?
Man tänker men kan inte dela med sig av sina tankar.
Man pratar men det finns ingen som lyssnar.
Man låter blicken falla på de små människorna därnere,
de som man ser ner på så,
önskar att man kunde vara som dem.

Jag känner mig kall och ensam häruppe på min skyhöga pelare.
Människorna därnere ser så lyckliga ut.
De skrattar och de ler,
alltmedan de gör det som människor alltid gör.
De därnere,
jag häruppe,
hundra kilometer mellan oss.

Jag vill kliva ner från min skyhöga pelare
men jag vet inte hur man gör.
Här finns ingen som kan hjälpa mig ned.
Jag kan bara sitta här och hoppas på att tiden blir mig nådig.
Vad är eran hemlighet,
små människor på marken?
Vad är det som ger er lycka?

Hur hamnade jag egentligen här, på min skyhöga pelare?
Hur länge har jag varit här och hur länge kommer jag att bli kvar?
Jag känner mig liten och svag,
trots min höga position.
Jag söker svar men finner ingenting alls.

Jag minns när jag inte satt häruppe på min skyhöga pelare,
när jag gick därnere bland de andra.
Inte var jag glad,
inte var jag lycklig,
Jag ville bort,
långt upp bland molnen.
Nu vill jag tillbaka,
tillbaka till de små människorna på marken.

Jag växer fast häruppe på min skyhöga pelare,
tiden gör mig till en staty.
Människorna därnere,
de lever och de dör,
men jag är evig.
För all framtid kommer jag sitta häruppe på min skyhöga pelare,
inget kan få mig ned.
Det finns inte längre några likheter mellan dem och mig.
Jag är fast.