Scen I:
månen var ny och begären vilade
flygplanen låg med hopfällda vingar i boet
de sa på radion att kriget var över
inte att det var slut, utan över
här seglar måsar som rakknivar mellan husen
och syrenhäcken försöker parera vindkasten 

    Scen II:
Herr Piño står rakryggad med händerna nedstuckna i fickorna och fingrar på patronhylsorna som ligger blandade med solrosfröna. De är kalla nu. De är tysta nu. Det enda som hörs är knastret av solrosfröskalen under Herr Piños skosulor. Likt ljudet av grus mellan tänderna. Han är nöjd med månen. Den är kall. Den är tyst. Det är så han vill ha det. Bilarnas baklyktor badar i avgaser. De ser ut som dimmiga drakögon. Han tar upp ett nytt solrosfrö att gnaga på. Spottar. Skyltar blinkar trött. Magsåret. 

    Scen III - mellanakt:
crash course in cursed lands
madness waved it’s solid hands
to and fro amid clashing maids
twisting frantically their braids
listen to what the bumble bee said:
”what goes around comes around” 

    Scen IV:
ibland böjer sig månen ned
viskar silver i öronen på lyssnarna
om nyttan med kultur och bildning
hur pengarna trots allt måste in
och att Monet trots allt var en överskattad hötorgskonstnär
som inte kunde måla gråtande barn
en kluddare, klåpare, med dålig penselföring
och därför målade en herrans massa vatten
och en herrans massa suddiga blommor och moln 

    Scen V:
här står vi vargar
knastrande som talgljus
med frågorna i hasorna
rädda att slockna 

    Scen VI – slutvinjett:
om señor Machado behagar
ha vägarna förbi
låt hälsa:
hela trädgården är en öken och Hermine gråter