Jag är så arg, inte på dig. Men på nåt. För vad är jag om inte mina känslor. Som varken är subtila eller stabila. Vem är jag inte om inte det sociala sammanhangets bild av mig och åsikter av den dom bestämmer vem jag är. Vem är jag när jag varken följer moral eller regler. Men det går djupare än så. Och vem kan älska en sån person när dom älskar och acceptera sig själva . Jag får er att hitta er själva för jag ska kunna att ni hittar mig åt mig. Varför ska jag hitta er och inte mig. Och jag blir arg när du inte gör som jag vill. Fast jag har ingen rätt. Bara skyldigheter. Vill bara hata alla och inte känna. Aldrig agera efter känslor utan enbart förnuft och realitik. Varför födde du mig inte känslolös. Ist fick jag en förbannelse, att känna för mkt. Jävla äckel . För vafan är jag när jag slutar känna. Och blir besviken. En känslig tönt. För i slutet är det bara våra jag som spelar nån jävla roll. Du är ung och dum och jag är gammal och naiv