Att möta hennes blick
är att se bortåt fjällen
det mesta är dolt
ännu mer framåt kvällen
och utåt är hon som de lugnaste vatten
men regnet speglar hennes sinne på natten

Att fatta hennes hand
är det alls inte tal om
för en sådan eld
går hon aldrig igenom
en varsam hand kan plötsligt bli alltför farlig
för stenen i själen är svår och allvarlig

Att tala hennes språk
det är inte så svårt men
det studsar tillbaks som ett eko mot bergen
ibland känns det som om man ingenting sagt
då går orden vill i de gråaste schakt

Att höra hennes skratt
är en dröm många haver
det ska vara rent
utan ångest som skaver
när känslan av hopp börjar spränga i skogen
och marken är trygg blir hon kanske solmogen