Torsdag 2 juli 14.22
Hon kollar undrandes på mig, letar efter Såret, med stort S. Tårar i hennes ögon. Hon frågar om jag har tankar på att dö. Jag tror jag är okänslig och börjar skratta. Hon börjar gråta och jag vet inte hur jag ska trösta henne. Jag kan inte trösta henne, hur jag än försöker kan jag inte, jag kan ju för fan inte förklara varför jag gör det för mig själv.

Det var så mycket blod. Jag var fascinerad över hur mycket blod det var. Att det aldrig ville sluta blöda. Det stramar lite på min arm nu när jag rör den och ärren från tidigare är ingenting jämfört med det här.

Om det bara hade varit två dagar senare skulle hon aldrig få veta. Jag skulle gå runt med mina ärr själv men hon skulle aldrig behöva veta.

Jag ser det ändå på henne. Ångesten. Rädslan. Och jag tänker nu, i efterhand, att hon visar mer känslor och tankeverksamhet än jag gör när jag skapar mina sår; ärr.

Det är som att jag alltid kommer att återgå till detta. En blodig arm.

Jag blir så pass fascinerad att jag fotar min arm när den blöder som mest. Prioriteringar i livet.