Efter en tids väntan fann jag mig själv falla genom avgrunden och ut i det mörka intet. Det var en plötslig händelse som överrumplade mig fullständigt. Magen vred sig av den höga hastigheten och jag hörde mig själv skrika hejdlöst i några sekunder innan rösten dog bort. Mitt ansikte var förvridet av skräck och ögonen hölls hårt stängda, ty jag för var rädd för att se. Jag tänkte: snart möter jag något, kanske en sten eller ett träd som skulle bli min död. Den oväntade tanken fick mig att svimma av, bara för att en kort stund senare vakna och åter känna trycket av fallet. Där föll jag från rymden som en meteor, och jag drog ihop mig till en boll och trodde att det skulle få mig att kännas tryggare. Och så föll jag länge utan att någonting hände. Jag föll bara fortare och fortare utan något slut.
Efter några minuter samlade jag mod till att öppna ögonen. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig att se, men vad såg jag? Absolut ingenting. Visst kunde det ha varit natt, men varken stjärnor i skyn eller någon slags materiell belysning från jorden kunde urskiljas. Det var som om en kolsvart hinna hade lagts över mina ögon. ”Vad skulle då detta betyda?” frågade jag mig själv. Långsamt vecklade jag ut mig från min hoprullade ställning och sträckte mig rak i luften. Jag lyssnade efter någonting, men hörde inget annat än den hopplösa vindens aggressiva brus, som blev allt påträngande tills jag beslutade mig för att hålla för öronen. Rädslan hade vid det här laget lättat något, fast jag var fortfarande så förvirrad en man kan tänka sig vara. Jag fastslog att detta måste vara en dröm. En riktigt hemsk mardröm. Normalt sätt brukade jag kunna väcka mig själv från liknande drömmar genom att sluta mina ögon och bita mig hårt i tungan, fast det fungerade bara precis innan jag skulle dö i drömmen. Och dessutom var jag rädd för att den här drömmen – om det nu var en dröm – just hade börjat. Men hur underligt det än var att falla konstant genom mörkret så kändes det så ohyggligt äkta. Det senaste jag mindes var att jag gick och la mig efter en dispyt med min far. Jag hade varit rasande och drämt igen dörren hårt och slängt mig sängen. Sedan vaknade jag upp i detta tillstånd. Jag försökte komma underfund med allting. Hade jag kanske ätit eller sovit dåligt och således börjat få hallucinationer? Nej, jag hade nu under en längre tid till och med sovit ovanligt mycket, och min aptit var det inget annorlunda med. Visserligen hade jag sedan jag vart lämnad av Paula, för att jag ”var för komplicerad” - vad nu det betyder – spenderat större delen av min tid på mitt rum. Har det fått mig att inbilla saker och ting nu mån tro. Jag såg ner på min kropp. Vad i hela friden är jag naken för?
”Nä Gud”, ropade jag. ”Detta är vansinnigt!” Jag tog inga mediciner och har aldrig varit i kontakt med någon psykolog. Jag var inte sinnessjuk! Jag kände temperaturen stiga inom mig och mitt hjärta trummade besinningslöst. Jag stirrade hektiskt runt mig och sökte efter något att fästa blicken vid. Det fanns verkligen ingenting att se, och ångesten kom som en väsande orm från djupet av mitt bröst. Jag fick en märklig känsla av att jag var iakttagen från dunklet. ”Kom fram ur mörkret, vem eller vad du än är!” ropade jag. Ett öronbedövande eko från min far bullrade i samma stund från mörkrets avgrund. ”Kom ut så kan vi prata” sa han. Gubbjäveln kan dra åt helvete, tänkte jag. Vad fan gör han i mina drömmar? ”Du gör det bara värre för sig själv genom att inte prata om det” fortsatte han. ”Är du säker på att du mår bra?” Jag svarade inte. ”Hör du mig?” upprepade han lite allvarligare, lite otåligare. ”Försvinn!” skrek jag. ”Vad gör du här nu när jag mår som värst? Är du så angelägen att att göra allting ännu värre?” ”För att jag bryr mig om dig. Du är min son” svarade han ömt. ”Släpp din ilska, för Guds skull!” ”Försvinn härifrån” vrålade jag åt honom, och förväntade mig inget svar tillbaka, för det hade inte behövts. ”Som du vill” sa han ändå, och så blev det tyst.
Jag kokade fortfarande av ilska och började slå med armarna runt mig, desperat efter att få möta något med min näve. Är det ingen som förstår mig? Vad har jag gjort för att få förtjäna detta? Jag försökte lugna mig genom att ta några djupa andetag. Vid det här laget visste jag knappt åt vilket håll jag föll åt, och det gick inte att hålla sig lugn särskilt länge eftersom allting tycktes driva med mig. Och för första gången någonsin började jag på riktigt ifrågasätta min existens. ”Det här kan inte vara verkligt” sa jag till mig själv, ty varje sak som faller är väl menat att kollidera med någonting någon gång? Nå, få det då överstökat någon gång. Fast jag kanske inte alls föll. Nej, allt detta är bara i mitt huvud, intalade jag mig själv igen, men jag var ändå inte helt säker på någonting längre.
Vad kunde man sysselsätta sig med flygandes okontrollerat genom ingenting? Prata med sig själv kanske, fast jag hade ingenting att säga mig själv, och jag tröttnade direkt på att rabbla alfabetsordningen baklänges. Istället försökte jag skratta åt en film jag sett tidigare under veckan. Jag mindes inte vad den handlade om, utan bara att jag tyckte att den var rolig när jag såg den. Efter det började jag bita på naglarna, som jag sedan länge slutat med att göra, fast vad spelade det för roll nu? Sluta med det där, sluta med det där, gnällde jag på mig själv medan jag gick från det ena fingret till det andra. Min mor blev tokig när jag gjorde så när vi satt tillsammans i soffan förut. Var det inte alltid väldigt typiskt av henne att klaga på småsaker? Till och med min far höll med på den punkten, fast honom ville jag inte vara samtyckande till.
”Det kommer att bli okej” sade en kvinnas röst, och den kändes så nära att den hade lika gärna kunnat vara precis framför mig. Jag hoppade till av förvåning. ”Det löser sig alltid, det vet du.” ”Mamma?” frågade jag dumt. ”Vad är det som händer med mig egentligen?” Jag kände mig mjukna till inom mig, hur mycket jag än försökte förhindra det. Det var så illa att höra hennes röst att tårarna trängde sig på och brände bakom ögonen. ”Jag kommer så väl ihåg när du var så liten och söt. Du var, utan tvekan, världens gladaste grabb, och jag var så stolt över dig. Det är jag fortfarande.” ”Mamma varför säger du så?” ”Du brukade alltid ge mormor och morfar blommor när vi var ute på landet, minns du det? Du gick alltid upp tidigt till fåglarnas morgonsymfoni och drog upp blommor från deras rabatt och sedan gav du dom till din mormor, trots att jag hade sagt åt dig att inte göra så. Så gjorde du varje morgon tills din morfar en dag blev ursinnig när du hade dragit upp en jättevacker ros de precis hade planterat. Du kan inte skälla på honom, han är bara ett barn, hade mormor sagt då. Minns du förresten hennes begravning förrförra året? Du sa hela tiden att du var så upptagen, och du slutade inte med att tjata på oss om att få åka hem. Vad var det du var så upptagen med nu igen? Jag minns inte. Du måste väl i varje fall förstå hur ledsen jag blev; hur ledsna vi alla blev över det att du satt och surade och tjatade hela tiden? Visst förstår jag att det var en känslig ålder för dig just då, och du hade ju aldrig förlorat någon tidigare, men jag hade ändå svårt att förstå mig på dig den dagen. Och du sa aldrig heller någonting som kunde hjälpa mig att förstå: vad det var du tänkte på eller vad du kände för någonting. Så säg inte att jag inte har försökt. Du är mig en väldigt underlig person, vet du det? Komplicerad, precis som din far. Och det gör ont av att säga det till dig, min förstfödda, men jag klarar inte av att ha dig hemma längre. Min mor sa alltid att varje pojke måste dö för att kunna växa upp. Det det kan visserligen inte jag hjälpa dig med, men du är snart vuxen, och det är dags för dig att göra någonting med ditt liv – precis som din pappa säger – och flytta härifrån. Alla konflikter som hela tiden uppstår mellan dig och pappa, mellan dig och dina bröder, och mellan dig och mig är fullständigt...” ”Försvinn du med!” avbröt jag med gråten i halsen. ”Jag vill inte höra något mer... Försvinn, försvinn, försvinn!”
Tårarna var nu oemotståndliga och jag kände dom flyta ut i den tomma luften. Min mors röst hade nu försvunnit, och tystnaden lade sig tung runt mig. Även fast jag innerst inne hade velat att hon stannat så kunde jag inte finna heder till att be henne om det. Mitt ansikte föll i vemod bakom mina händer – vad är det för fel med mig – och så grät jag tills det bara var snor som hängde i luften. Jag kliade mina irriterade ögon. Hur länge hade jag fallit nu; i timmar, dagar, veckor? Alltsammans kändes hopplöst. Låt mig bara få dö nu, kved jag. Nu när allting är förlorat... Låt mig bara få dö. I den stunden tycktes jag se någonting, ett ljus: en upplyst stad långt, långt borta. Jag trodde först inte mina ögon och återigen föll skräck över mig, men jag lyckades samla mig lika fort. Jag lät min kropp falla fritt och helt uppslukas av vinden. Hur kommer det sig att jag just då förstod vilken fruktansvärd människa jag var? Var inte detta något som jag alltid velat, förresten – att låta min kropp störta mot asfalten och få se vad folk i min närhet skulle säga om det – men alltid varit för rädd för att be om, inte minst genomföra själv? Att leva är ju en ganska plågsam aktivitet trots allt. Och så har jag nog känt så länge jag kan minnas. Barnet min mamma pratar om är inte jag. För mig är livet inget mer än ett ytterst långtråkigt äventyr som bara urartar sig bortom kontroll, och sedan dör man otillfredsställd i varje fall. Det ska bli skönt att få dö. Jag vet att jag önskar efter det djupt i mitt hjärta. Visst är livet vackert och fyllt av lycka, men ingenting är konstant. Min far drömde alltid om att bli allt hans framgångslösa far inte var, och det blev han. Min mor drömde alltid om att bli lika godhjärtad som hennes mor var, och det blev hon. Ändå räcker det inte. Hur grymt är det inte att en människa aldrig kan bli helt nöjd, och bara kunna få vara lycklig över att andas. Jag vet att jag i varje fall inte orkar dras med livets smärtsamma otillräcklighet. Det är meningslöst att hela tiden önska och vänta på något som aldrig kommer.
Nu såg jag den ljusfattiga staden allt tydligare, staden som jag känner bäst. Jag såg husen och människorna på gatorna, och de se sorgfria duvorna som dansade över torgens elegans. Jag såg den lokala krogen där jag ofta satt, den glittrande ån, domkyrkotornet och skolan jag brukade gå till. Det var en häpnadsväckande upplevelse att få se staden som månen ser den. Självklart kommer jag att sakna allt detta: staden, mina vänner, Paulas solsmekta ansikte och den söta doften från hennes hår, alla goda minnen, och kanske till och med de dåliga. Det är förmodligen ingenting märkvärdigt att sakna, men det lär jag göra i varje fall. Jag var nu bara några hundra meter ovanför den ojämna asfalten utanför det rödmålade huset jag bodde i, och snart skulle jag sprängas i flera tusen bitar. Jag tog ett djupt andetag och väntade på att få slå emot marken. Från ingenstans öppnades utanför vår garageuppfart ett hål i marken som växte sig allt större. Jag fylldes av panik. ”Vad är det som händer?” frågade jag ängsligt. Med både armar och ben försökte jag förgäves förhindra fallet, men jag föll genom hålet och åter in i det oändliga mörkret.
Spektaklet var ännu inte över. Jag började snurra i luften och jag kände min mage ge efter och ur min mun vräktes ett regn av spya. Det var mörkare nu, som om det var möjligt, och förutom stanken av min egna uppkastning fanns det ingenting över huvud taget. Jag hade inte ens längre en kropp att röra vid. Det var som om mitt kött och blod krossades i marken ovanför medan mitt plågade samvete fortfarande föll. Om jag bara kunde sluta falla i tystnaden. Fast nu föll jag inte längre, utan bara existerade i den tomma oändlighetens överflöd. Jag bröt återigen ihop och bönföll efter en förklaring för detta grymma upptåg. ”Vad vill ni ha av mig, nu när ni redan har tagit allting ifrån mig?” Jag fick inget svar. Fanns det ingen väg ut? Om helvetet funnits så är det här, i mitt värkande sinne. Vad kunde få mig att sluta känna såhär? Vad kunde få mig att sluta tänka? Dämpade röster i mitt huvud pratade utan att jag hörde vad de sa. ”Fegis! Förstår du inte? Du kan inte fly.” Jag kände igen rösten, men mindes inte vart ifrån. Rösterna skrämde mig. ”Du är hopplös. Förstår du inte? Det finns ingen annan väg ut!” Var det min egna röst; mitt undermedvetnas röst? Jag frågade mig hur jag kunde jag försonas med mig själv och få frid? Jag ville prata med min mor. Få höra hennes tillitsfulla röst och få förklara för henne hur det ligger till: att jag faller i intet och inte kan hitta ut. Skulle hon förstå det? Jag ville gottgöra henne... Jag ville gottgöra alla den smärta jag orsakat dom, och be om förlåtelse för den jag är. Det är inte deras fel hur saker och ting blivit till sig. Det är inte någons fel, men jag måste be om förlåtelse i varje fall.
Det finns saker och ting som inte går att förklara. Att jag nu under flera års tid fallit exempelvis. Jag har befunnit mig så länge i en väldigt mörk plats att jag förlorat mig själv, och skulle någon fråga om mitt namn idag så hade jag inte kunnat ge något svar. Fast nu jag var allt säkrare på vem jag var och vad jag behövde göra, och det vill jag på sätt och vis tacka Paula för, ty innan hade jag inte den blekaste aningen om det och var rädd och blind för insikten om mig själv. Nu är allting så hjärtslitande självklart, och jag förstod att ett fall inte alltid slutar med förgörelse om man vågar släppa taget och be om förlåtelse. Bara genom att försonas med mina onda andar kan jag bli helt fri dom, tänkte jag. Och jag var nu redo, för första gången i mitt liv, att låta mig renas och återuppstå.
I det ögonblicket slog jag i någonting mjukt under mig och jag ryckte till med hela kroppen. Jag stirrade rakt ut i det mörka rummet och det dröjde ett tag innan jag förstod att jag låg i min säng, med lakanet dränkt i svett och torkat näsblod över hela kudden. Andetagen var så tunga, och mina tårfyllda ögon blixtrade i mörkret. Jag skulle nu resa mig upp rak i ryggen och gå ut till mina föräldrar för att berätta om min fasansfulla upplevelse, som jag ju så länge längtat efter.