Den sena höstnatten,
rann det lätta små tårar
ner för mina kinder.

Ett tecken på att de
hjärnspöken som är
kvar inuti mig,
lever vilt.

Känslan av övergivenhet
och lämnad är konstanta
just på grund av vad de
gjorde mot mig.

Men då jag ej är perfekt,
ingen är egentligen perfekt
men hjärnspökena säger
att jag ska sträva mot den
"perfekta" kroppen
som tyder på att de har
konsumerat mina tankar,
mitt liv och sist men inte minst
förstört den vänskap vi en
gång hade.