Smärtan som exploderade för första
gången, den första gången du faktiskt
blev fysisk mot mig.
Visst, jag kunde hantera det du hade
gjort tidigare mot mig men det här var
gränsen, åtminstone trodde jag det.

Blåmärkena som satt kvar i veckor, förödmjukelsen
som uppstod efter att du såg de första
ärr som jag hade bildat på mig själv på grund av dig.

Efter de flertal år som har gått jagar du
fortfarande mitt medvetande, de ärr som
du skapade har förstört mig,
både inuti min själ och utanpå min kropp.

Blodet som rusar runt i mitt huvud, gör så att
omvärlden snurrar och de som får mig att be för mitt liv.
Skräcken, mardrömmarna, tankarna och de destruktiva
beteenden som förföljer mig än idag, på grund av de
få månader jag var med dig.