Jag kände en frände på orden hon skrev
Jag såg hennes ord var de rätta
Orden hon sände de brände och rev
Men mitt sinne det samtidigt lätta
Var ord var magneter som drog mig
Mot henne, var känslan som slog mig
Mens hände jag vände för våga ej lev-
a igen för att livslustan mätta.

För trots ljuset och ruset jag kunde ej tro
Att hon kanske för mig något känner
Att gå på gruset mot huset där livslusten bo
Återigen rädd att jag bränner
mig för jag vågade lycka
Och känna en kvinna att trycka
Suset och bruset inom mig gro
Av oro och huvudet spänner

Så jag backar och tackar för det känslor du gett
För utan att känna ej leva
Och en stackare ej något vackrare sett
Än när Adam älska sin Eva
Och att älska det är som att skilja
Vilja gömma sig utan att vilja
Så jag knycker på nackar och klackar berett
för att vända och vidare treva