Det är en tidig morgon och naturen är stilla, en dag efter regn. Fåglarna har vaknat men intensiteten i sången har mattats av, våryrans tid är förbi.
Mina tankar flyter till en tid när jag var yrkesaktiv. Ganska ofta träffade jag en vän för att njuta en kopp te i hennes kök. Våra samtal rörde sig mycket om konstens betydelse för själens läkning. Köksmiljön där vi satt var gammal, skåpens exteriör var från tiden av sekelskiftet nittonhundra. Panelen på väggarna var en allmogeriktig typ av pärlspont. Den hade dekorerats i naiv ådring enligt den sed som var mode när köket byggdes.
Samtalen rörde sig fritt men, en gång kom de att beröra ”sfärernas harmoni”. Jag hade spelat en äldre typ av musik i en gammal klosterkyrka. Upplevt det som bara kan ske när tystnaden förmedlar toner som ännu är outtalade.
Min vän var döv, hennes hörsel hade skadats mycket gravt av en infektion när hon var barn. Med tekniska hjälpmedel och läsning på läppar kunde hon göra sig förstådd och själv förstå sin omgivning.
Men hur var det med musiken, i den fanns ju nyanser och uttryck som hon aldrig fick uppleva. Där hittade vi en fråga som vi kom att uppta oss en lång stund denna eftermiddag. ”Sfärernas harmoni” kan inte höras enbart fysiskt, utan man måste uppleva musikens miljö och rörelsernas förmedlande kraft.
Människans sinnesupplevelse sker i människans själ. Alla sinnesorgan medverkar till en fulländad upplevelse.
Hur viktigt är det inte då att musiken och konsten förblir levande och inte bara en reproduktion, av och med teknikens hjälp. ”Sfärernas harmoni” upplevs med alla sinnen och är en brygga över fysiska handikapp och språkliga och kulturella skillnader. Eftermiddagarna med min döve vän lämnade spår i mitt minne, som alltid var beledsagad av en musik som vi båda kunde höra. Den var skapad av ”sfärernas harmoni”.

© Bosse 11 november 2015.