Är det här det slutar? Utanför en dörr som stängs nästan ljudlöst, skälvande. Natten är stjärnklar. Som diamanter på en sammetsbädd, vackra på gränsen till hånfulla i sin smärtsamma avståndssymbolik. Hon håller andan när hon vrider om nyckeln, låser efter sig och avger ett tyst löfte om att aldrig återvända. Blåtiran kring höger öga tycks nästan svart i månskenet, göms på dagtid bakom solglasögon eller förbannandet av en dammsugarslang, en kökslucka eller hala trappsteg. Nervösa skratt och jag är så klantig, du vet, men under månsken tycks alla undanflykter överflödiga. Hon vänder sig om och går, tysta steg och rullväskan stadigt under armen, nackhåren resta – han är lättväckt och kanske redan vaken, kanske har han upptäckt att platsen intill i sängen är tom, att resväskan saknas, kanske har han redan byxorna på, gör sig redo att komma efter henne, återta vad som är hans. Så tyst hon kan skyndar hon på stegen, småspringer över garageuppfarten och paniken som spränger är visserligen välbekant men inatt också slutgiltig. Det är nu eller aldrig. Det sägs att de längsta avstånden aldrig är geografiska. En man i en fin villa i ett fint område där svärtan ännu hålls i schakt genom att sopas under matten eller låsas in i antika vitrinskåp, sover ännu ruset av sig och hör inte ljudet av ängsliga steg utanför fönstret. Han har haft henne nära länge, om inte intill sig så åtminstone i samma fina villa, under samma tak, förenade i samma sorts längtan efter trygghet. Två människor under samma himmel och samma tak men med en längtan som aldrig riktigt upphört att vara enbart en tyst önskan, istället tynat bort och tagit skepnad av hopplöshetens smutsgråa vålnad. När det första slaget kom var det nästan en lättnad, en bekräftelse på att de nu äntligen kan sluta hoppas på att illusionerna ska bli verkliga, sluta längta. Sluta längta. L biter sig hårt i läppen, blodsmak i munnen och blixtar av smärta, men det är ändå att föredra framför att tillåta hoppet att få övertag. Matoset som sipprar ut över hotell Hiltons bakgård, nästan retsamt, är så nära och ändå så långt borta. Doften av någonting nygrillat, ett livstecken från en annan verklighet, alldeles intill men alldeles utom räckhåll. Livets orubbliga kontraster. L mäter avstånd i blickar, föraktar de uttryckslöst tomma hos de som aldrig känt vad hunger egentligen innebär, föraktar ögonen hos de som ser honom på gatan men ser igenom eller tittar bort, skyndar hem till ett dukat middagsbord och förtränger. Ironin i det faktum att det alltid är de minst hungriga människorna som har de mest döda blickarna. De hungrigas ögon irrar fortfarande desperat, med hoppet som en sista hållhake, en sista djurisk överlevnadsinstinkt. Ögonen som själens spegel? Ett tag bar L solglasögon även nattetid, blev ett med mörkret i svart skinnjacka, svart tuppkam och övertygelsen att hunger som inte syns inte finns men istället tycktes den nästan förstärkas. Ensam i mängden och osynlig bakom svarta glas, oförmögen att nå ut såväl som att släppa in. Ensam kvar med hungern, alltid hungern. Hon har lämnat kvarteret med ljudet av steg i för höga klackar och resväskans hjul mot asfalt som enda följeslagare. Väska, skor och även kappa och dräkt av exklusiva märken. Hans blickar efteråt, när fylledimman avtagit och bara insikten återstår, hur han aldrig förmått hantera sin ånger utan istället alltid överöst henne med för dyra presenter. Ibland har hans ögon glimtat till av förtvivlan, hans händer fumligt över hennes kind och du är det bästa jag har, men hans beröring har alltid bara lagt sig som en hinna av smuts över hennes hud och följts av åtskilliga timmar i duschen, desperat skrubbandes tills huden blöder. Och hon har tvättat bort honom, för den här gången, tagit emot ännu en Gucci-väska till löften om aldrig mer men med tiden har hon slutat vänta på en vind som aldrig vänder utan bara blåser upp till nya orkaner, nya blåtiror. Hon har varit så ensam, alltid så ensam i en omgivning som lever för mottot att det är det som syns som finns; och bakom sina solglasögon har hon någonstans upphört att existera. Dammsugarslangar och köksluckor och undanflykter i all ära, men efter år av översminkade blåtiror har människor slutat fråga. De vet, och de vet att hon vet att de vet, ett evigt spel men utan vinnare. Ett fia med knuff där hon snurrar runt, runt på en spelplan och alltid knuffas ut när verkligheten kommer för nära. En ensam spelare, alltid styrd av tärningar och oförmögen att gå i mål. Men nu: ljudet av steg och hjul i rätt riktning, i ny riktning, tanken på att hur fel det än känns och hur vilse hon än går så kan det aldrig bli lika illa som det varit. En blåtira i månskenet, det hotfulla i ögonen som själens spegel men vad återstår att gömma? Och stjärnhimlen är hundratusen illusioner som får liv. Han vaknar med ett ryck och en krypande känsla att något är fel. Blinkar till och konstaterar att det ännu är natt, månljus utanför fönstret och i huvudet ett dunkande obestämbart mellanting av rödvinsdimma och baksmälla. Det tar en stund innan ögonen vänjer sig vid mörkret och kan konstatera att han är ensam i sängen. Ett första tilltagande obehag, hon brukar sova djupt och länge av något sömnmedel och trots att gårdagskvällen är suddig minns han hur de gick och lade sig gemensamt. Hur hon kom ut från badrummet med ansiktet rent från make up och hur hans hjärta hoppade över ett slag vid anblicken av hennes blåtira och svullna överläpp, hur en plötslig vilja att ställa allting till rätta slog honom då hon varsamt drog nattlinnet över huvudet, vackrare än någonsin. Han hade gått fram till henne men rummet hade gungat i vanlig ordning, väggar och golv bytte plats och hennes ansikte tappade konturer. Och hon hade tagit hans hand för första gången på månader, mumlat det gör inget och sov nu, älskling. Han hade somnat. Och nu är hon borta. När han öppnar garderobsdörren och konstaterar att hennes resväska saknas har världen åter börjat snurra. Hennes kläder prydligt uppradade på galgar, nu river han ut dem i en hög, allt hetsigare, som om han letade efter ett tecken, ett svar och rummet gungar allt fortare för varje kjol, varje kavaj, varje plåster på sår som aldrig riktigt läkts. Aldrig kommer att läka. Hon är borta. L har sedan länge slutat söka räddning i de tomma blickarna. Ibland, om det är en bra dag, möter han kanske en av dem för provokationens skull. Vet att omgivningen, trots dess ansträngda blickar rakt igenom eller precis bredvid, får lägga band på sig för att inte rynka på näsan av avsmak. Och L spelar rollen av provokatör, ställer håret i decimeterhög tuppkam och sticker säkerhetsnålar i örat, hånflinar åt småbarn som spärrar upp ögonen, och livet utspelar sig i samma ständigt nedåtgående spiral. Känslan av att vara osynlig oavsett skepnad, och så hungern. Alltid hungern. Han både föraktar och fascineras av hotell Hilton, där människor i vackra utstyrslar dagligen passerar, den ena värre än den andra, men alltid med samma livlösa blickar. Tanken på att detta ska föreställa människor som lyckats, människor i rätt riktning, och att han förmodligen borde avundas dem men istället är avsmaken ömsesidig. Doften av mat ligger fortfarande tung över bakgården, plågsamt hånfull och alldeles för nära. L vet att väntan är meningslös. Ingen bakdörr kommer öppnas, inga tomma blickar kommer möta hans egen och sympatisera med hungern, kanske smuggla ned en hamburgare eller en köttbit i en papperspåse, blinkandes i samförstånd. Ingen. De vet, alla vet för det är inte första gången han lutat pannan mot glasrutan och längtat. Alla vet, men han är en parasit som hör hemma bland råttor och andra skadedjur och containern med hål stort nog att krypa in i är sedan länge utbytt. Återstår gör bara avstånd, och L tillbringar kväll efter kväll vägg i vägg med sin räddning. Alldeles intill men alldeles utom räckhåll och nu släcks lamporna i matsalen för inatt och matoset skingras för vinden, löses upp. Natten går mot gryning just som hennes ögon börjar vänja sig vid mörkret och hon ser livet passera revy, ser den eviga längtan efter tvåsamhet som kom att bli det oåterkalleliga avståndet. Hårt, så hon känner blodsmak i munnen, biter hon sig i läppen när hon ser år efter år kletas samman i en obestämbar massa, tappar sammanhang, var har hon befunnit sig alla timmar, dagar, veckor när livet glidit henne ur händerna? Livet som marionettdocka, som hamstern i hamsterhjulet som springer varv efter varv efter varv utan att reflektera och utan att byta riktning. För att plötsligt, efter för många år och för många utmattade visioner, finna sig själv tillintetgjord i en omgivning med slutna ögon där hon alltid varit delaktig men aldrig fyllt någon funktion. Snarare spridit en ordlös avsmak omkring sig, fått umgängeskretsen att önska att det var de som bar solglasögon. Obehaget hos de som tittat åt alla håll utom hennes och har slut på riktningar, slutligen nästan tvingas att möta hennes blick och alltid finner en lättnad i hennes ursäkter. Så klantig, du vet. Och de nickar och ler. Givetvis. Men hamsterhjulet stannar här. Framme vid ändhållplatsen, med återvändningsgränd vars tegelvägg hon sprungit rakt in i för många gånger nu. Stopp! Hjulet har stannat och hon kliver ur. Skakigt och främmande, men för första gången på åratal på fastmark. En dörr har stängts nästan ljudlöst, skälvande. Det är här det slutar. Eller här det börjar. L vaknar av en dörr som ilsket slits upp alldeles intill. En man iförd kockmössa kommer mot honom, ursinnigt gestikulerande och L reser sig upp på ostadiga ben, yrvaken men inte överraskad. Mannen stannar till, mäter honom med blicken. Rynkar på näsan. Väser stick nu, ungjävel! innan han vänder sig om, och ännu en dörr har stängts likt den i det exklusiva villakvarteret intill. Det är här det slutar för inatt och ska fortsätta sitt riktningslösa strövtåg för att hålla hungern i schakt. Dörrar stängs och nya öppnas. Hotell Hiltons bakgård och villakvarteret vilar i tystnad så när som på det dämpade ljudet av fotsteg, i samma riktning och i samma sökande efter svar och öppna dörrar. Snart ska de passera varandra, deras blickar ska mötas och i en vacker värld skulle de kanske förenas i sin gemensamma längtan efter trygghet. Möta den andres blick, hålla kvar och därmed kanske finna någon sorts mening, om de vågar. Det sägs att de längsta avstånden aldrig är geografiska. De är alldeles nära nu, hör varandras steg, håller andan. Och tittar upp.