Jag hör tissel och tassel
och jag närmar mig försiktigt
de upplysta boningarna
så att jag inte ska störa
de skogsväsen som jag förnimmer,
men de tar ingen notis om mig
utan fortsätter lugnt med det
som de håller på med
Stigen är osynlig
för det är ingen mänsklig varelse
som trampar den längre,
så det är bra att jag går sakta
och känner mig för
på min vandring
i den dunkelgrå skymningen
mot ljuset som lockar och drar
Ingenting får hindra mig
för jag vet ju att där framme
kommer dörrar att öppnas
mot nya gåtor och mysterier