Det var en tid på 80-talet
då det gjorde ont att leva.

Då lyssnade jag gång på gång
på Kjell Höglunds ord
och han sjöng bara för mig
rakt in i mitt hjärta.

Det kunde vara Getsemane
eller Genesarets sjö,
Tidens hjul
eller Graal-sång,
Anonym
eller Psalm 907

och när vintern blev till vår
så kunde jag andas igen.

Klockan ringer sin klara ton
en världskultur går i graven
länder sköljs under haven
det här är en slutstation

Nu kommer luft och ljus
världen vaknar och lever
ondskans blommor vissnar
nu kommer luft och ljus

Som vampyren dör i solen
så dör en hel kultur
penningens sista pokerbluff
faller som Jerikos mur

Den tid som har stulits från oss
lämnas tillbaka igen
vintergatan är
ett dunkande hjärta
                                    (Psalm 907)