Kroppen har bestulits på värdefull sömn och ögonen har skådat på världens skeenden sedan Tors dags arla morgonstund. Sinnet är försvagat och kroppen utmattad men själen har fått belöning i form av djupa ord mellan två röster. Rutinmässigt rörelsemönster som belönas med siffror varje månad har skötts däremellan men nu slocknar snart glöden i brist på syre.

Allt är självförvållat och medvetet valt. Priset för själslig tillfredsställelse kan tyckas högt ibland men band stärks mellan sinnen som ingen kan värdera än sinnena själva.

Mitt huvud ska jag nu vila och min blick ska sluta se. Jag längtar efter kärlek och värme från ett skyddande bolster av tyg och lägger mig ned för att välkomna mörkret.

Ikväll dansar själar på ett pulserande golv av ljus. Jag hyser inget hopp om stordåd och under då min glöd försvagats av förspelets lockelse. I afton dansar jag ensam till rytmen från hundra hjärtans slag för att på vilodagens sena timmar få känna närheten till endast ett.

Jag vill stjäla ett hjärtas ömsinta omtanke och tillgripa mig närheten från skalet som är dess hem. Jag vill falla handlöst in i famnen som ser på mig med ögon som skådar något vackert, jag vill bli beskyddad av dess starka armar.

Ord behöver inte alltid yttras när en våg av lust med tidvattnets styrka och dragningskraft existerar. Jag berättar allt och inget i kyssen jag erbjuder för glöden han tänder i min kropp. Svaret han ger mig fyller min själs boning och väcker glöd ur dvala. Jag fattar eld och brinner, ur askan in i elden är jag kommen.