Stigarna inom dig vägrar fortfarande att dansa.
Solen vandrar hela dan, faller sedan ned.
Det jättelika vita dokumentet
närmar sig skolan för fjärrsång.
Allt verkade fungera som det skulle.

Glöm inte att skriva!
Allt är så förvirrande nuförtiden,
vad är grejen med all rörelse, aktivitet,
lågintensivt laddade nätter, åska som lapar horisont.
Klädkoden är casual, atmosfären avslappnad.
Klädsamma par stannar under uppfällda paraplyn.
Vädret rinner tyst genom skårorna i min dagbok.
Men vem spred ryktet om min snara hemkomst?

Förr i tiden, när de alltjämt försökte luska ut
hur man skrev de vackraste melodierna, trillade man
omkull på sängen och tuggade sedan på kudden.
”Det måste ha varit fruktansvärt!”
Jag önskar fortfarande att du kunde föreställa dig.