Jag önskar jag sparat en bild där du otvunget ler emot mej
Det är så sällan numer
Nånting underbart sker
Jag önskar jag såg på mitt liv som någonting mer än okej
Men jag blundar och ser
Det finns inget mer

Jag önskar du funnit dom vägar som ej ledde bort från min famn
Men en svart siluett
Drog dig avigt och snett
Jag önskar jag ej funnit modet att vädjande ropa ditt namn
Helt oförbisett
Hörs ditt namn i duett

Jag grät kanske djupt över orden som sårande nog aldrig sas
Dom fanns aldrig där
I vår vokabulär
Dom säger att allt har sin tid och allt sin passerande fas
Men jag lovar och svär
Min är totalitär

Jag blev dömd här och nyss till att sona ett ohyggligt obegått brott
Av en sann moralist
Som en rättshaverist
Jag fick utstå en svidande sanning av oärligt orimligt mått
Men till ”syven” och sist
Syns en dömd realist

Vet nån hur man avgränsar sorgen framför ett hopp som försvann
För jag har ingen mur
I min arkitektur
Jag står här i regnet och blåsten och förväntas stå upp som en man
Som ett vilt kreatur
I en karg kall natur

Jag önskar jag sparat en oslagbar bild där du ler emot mej
Det är så sällan numer
Nåt så underbart sker
Jag önskar jag hörde mig säga att livet var mer än okej
Men jag blundar och ser
Här finns inget mer...