Månen tappar en eller två fjädrar ner i fälten.
Det dunkla vetet lyssnar.
Var stilla.
Nu.
Där är de, månens barn, prövande
Sina vingar.
Mellan träden lyfter en slank kvinna upp sitt ansiktes
Vackra skugga, och nu kliver hon ut i luften, nu är hon
             borta
Helt, i luften.
Jag står ensam vid ett fläderträd, jag vågar inte andas
Eller röra mig.
Jag lyssnar.
Vetet lutar sig tillbaka mot sitt eget mörker,
Och jag lutar mot mitt.

Beginning

The moon drops one or two feathers into the fields.
The dark wheat listens.
Be still.
Now.
There they are, the moon's young, trying
Their wings.
Between trees, a slender woman lifts up the lovely shadow
Of her face, and now she steps into the air, now she is gone
Wholly, into the air.
I stand alone by an elder tree, I do not dare breathe
Or move.
I listen.
The wheat leans back toward its own darkness,
And I lean toward mine.