Berättelser börjar på olika ställen, på olika sätt. Vissa börjar lyckligt och dalar sedan. Vissa börjar nedstämt, men sen - oj det löste sig visst alltihopa. Härligt. Vissa börjar pang på rödbetan med lite action för att fånga läsaren. Och så vidare, på många olika sätt, i många olika stilar. Jag antar att min är någon blandning av de två sistnämda, med undantag för det lyckliga slutet. Det fattar du väl att jag inte tänker förtälja för dig redan här. Vilken typ av berättelse tror du det här är? Jag menar, snälla. Då hade all spänning försvunnit. Det kan vi ju inte ha.

Min berättelse börjar på en plats långt bort från enhörningar och regnbågar, vid det ögonblick då jag faktiskt, för första gången, verkligen övervägde att ta livet av mig själv. Så ganska nedstämt. Lite action med antar jag, om man nu anser det som action. Om man tänder på den typen av grejer.

Jag antar att det är konstigt att leva en livsstid utan att åtminstone en gång ta sig en riktigt funderare kring saken. Jag menar, hade saker och ting varit lättare? Snitt. Blod. Borta till en annan plats. Lite sorgligt, visst. Men saker och ting är inte så himla trevliga alltid. Särskilt inte livet. Vilken antagligen är anledningen till att satt där på mitt smutsiga golv i min 20 kvadratare och höll en kniv tvärs över handleden.

Jag anser att jag på något vis föddes ur detta ögonblick. Eller en version av mig i varje fall. När vi inser att vi nog är en smula galna finns det egentligen två alternativ. Antingen rannsakar oss själv, kanske blir vi hederliga och går över till sundare livsstilar. Eller så dalar vi därifrån. Jag. Nå, jag skulle nog säga att jag dalade på ett sätt. Och på ett annat sätt inte. Det finns många sett att se på saker. Inte minst om livet.

”Du kan ju inte skära handleden sådär, fattar du väl? På tvären?” sa jag högt till mig själv. ”Du måste göra det ordentligt, uppifrån och ner. Skär upp ådrorna ordentligt. Om du ska göra det får du i alla fall göra det på riktigt. Med den där slöa brödkniven lär du bara få ett litet skrik-på-hjälp-jack. Nej, nej. Använd spetsen. Hitta en blodådra.” Jag hittade en en blodådra, vilket var lätt på mina ådriga armar, men inte för lätt för jag var totalt borta. Full och drogpumpad bortom all rimlighet.
”Okej gud, din lilla äckliga pissmyra. Jag hoppas du är däruppe och tar emot mig. Förmodligen inte, jag är kanske inte ditt bästa verk. Men folk har sagt att du visar och bärmhärtighet och sånt. Jag gillar öl, bara så du vet. Hoppas ni har såna. Guiness är en favorit, men en vanlig Heineken-lager funkar det med. Lite whiskey vid kanten, lite snyggt sådär.” Jag fann mig själv garva åt min konversation jag hade med gud. Jag menar jag trodde inte på han. Men i dessa stunder var man aldrig för säker. Han kommer alltid upp när det handlar om döden. ”Och så droger såklart! Det ska vi ha med! Lite benzo för att sätta huvudet rätt och så lite opiater för att känna sig fin och groovy!”

Jag hade börjat prata med mig själv, vilket jag alltid gjort i en viss mån; men den sista tiden var nog ett personligt rekord. Jag antar att jag kände mig rätt ensam. Var rätt ensam. Jag antar att dessa sorters situationer drar fram en viss galenskap i oss alla.

Så där satt jag. Pendlade i min tankevärld mellan att leva och att dö. Ett snitt. Försvinna iväg till Nangiala, himmelriket, till den store snubben Buddha eller vart man nu hamnar. Kanske blev allt bara svart? Blev man kanske en delfin eller nått annat flashigt?
”Med din karma? Mer troligt att du blir en mask. Eller en dyngbagge av nått slag. Det är liksom mer på din nivå. Live as a shit, reincarnate in shit.” sa jag till mig själv som en replik till mina tankar och funderingar.

Jag tog ett andetag. Kollade upp i taket för en sekund. Försökte hitta modet och rätt känsla för att gå igenom dådet. Jag hade aldrig riktigt varit här innan. Inte visste väl jag hur det gick till. Kanske ska man göra det med mer stil? Att snitta händerna är ju inte värst originellt när man tänker på det. Så många gör det. Det är liksom utslitet. Man skulle haft en bössa. Eller pistol. Något hade alltid fascinerats av den tanken. Inte så vackert kanske, hjärna över hela stället. En jäkla röra. Men ändå. Många respektabla män har gjort det i sina dagar. Kurt Cobain till exempel. Jag kände killar som sålde vapen. Men inte såhär dags, inte som jag kan få tag på nu. Och då måste jag ta mig till Andersberg eller Vallås. Förflytta mig. Vänta. Då kanske jag hinner ångra mig. Hade varit häftigt, men nej.

Hänga sig? Nja, tänk om man ångrar sig mitt i det hela och bara hänger där? Det låter ju inte särskilt lockande. Det utesluter ju även att drunkna, vilket jag föreställer mig är ännu värre. Att kasta sig själv ner från en hög byggnad eller liknande låg där ändå något poetiskt över. Helt klart värdigt, men inte så kul om man inte ens dör. Tänk om man blir en värdelös grönsak resten av sitt liv som inte ens förmår att göra om och att göra rätt. Då är man tvungen att hitta ett riktigt säkert kort. Och snyggt ska det vara med. Återigen värdigt. Trade center hade fungerat. Nästan skyskrapa det ju. Tagit mig en titt ut över den här förbannade staden en sista gång, gett ett stort pekfinger åt alltihopa och sedan sagt adjö. Fint.

Jag fantiserade mig bort en stund och lät mig själv i mitt sinne ta mig dit upp, till toppen bland vindarna, höjdernas pampiga charm, med ett Halmstad lagt under mig. Å andra sidan visste jag inte hur och om man kunde ta sig till den absoluta toppen. Och återigen, inte såhär dags.
”Ska du göra det här eller ska du sitta och fundera i all evighet?! Sluta försöka vara så jäkla märkvärdig. Du är en värdelös pundare och misslyckas med allt. Det här får duga för dig. Sluta försöka förhala!” Jag tryckte spetsen av bladet mot armen där den låg, snyggt placerad mot den största ådran jag lyckades hitta. Jag lät mig själv känna på känslan. Suga in den. Ta in den. Låta den uppfylla mig.
”Nu kör vi Leon.”

Å andra sidan...... De finns ju de människor som dör för andra. Sådär ärofyllt och storartat. Går ut som minnesvärda helgon. Det hade kunnat vara något. Men hur fan hittar man en sån situation? Ska man gå runt och hoppas på att en förvirrad kärring går mitt ut i gatan och sedan heroiskt slänga sig och knuffa undan henne för den ankommande bussen? Det hade kunnat vara minnesvärt. Leon räddade senildement tanta. Jag kan se rubrikerna...
"Sedan dog hon lik förbannat av hjärtinfarkt inför storheten av hans hjältedåd." Nej. Fuck det här.

Jag kollade ner på kniven. Den kollade tillbaka upp mot mig. För en sekund så verkade som om den log mot mig, försökte lura in mig. På andra sidan satt djävulen och jag får spendera en evighet med hans eldgaffel uppkörd i röven.
”Spelar ingen roll. Kan vara trevligare än det här skithålet.”

Det var märkligt. Jag hade aldrig befunnit mig i den här situationen förut. På något vis hade jag alltid lyckats hitta någon sorts hopp i även de mest hopplösa situationer. Eller humor, vilket jag också anser vara en slags form av hopp. Det kan vara en räddare i många situationer man befinner sig i. Se ironin i det hela. Och när allt kom omkring. Om man inte kan skratta åt livet, vad kan man då skratta åt?

Den här gången var det annorlunda. Jag var död på insidan. Ni kanske får intrycket av att jag fortfarande hade mitt goda sinne för humor kvar, att jag ändå, där, just då, behandlade det hela med en visst humoristiskt och ironiskt sinneslag. Vilket jag gjorde. Men på insidan kändes det inte som om jag längre kunde luta mig tillbaka på den trygga livsironin längre. Det fanns inget att skratta åt längre. Egentligen så var det inte roligt. Jag är bara en sjuk, värdelös individ som leker pajas när jag egentligen borde avsluta mitt liv.

Eller?

”Jävla fegis! Gör det här nu.” Jag tryckte återigen bladet mot armen. Denna gången hårdare. En smal strimma av blod strömmade ut under bladspetsen. Det såg härligt rött ut och på samma vis ledset. Som en röd tår. Jag blev plötsligt sorgsen.
”Jag antar att det är nu det händer” sa jag med gråten i halsen.

Tårarna började rinna nerför min kind. Jag tänkte på henne. Sedan hur jag behandlat henne. Alla de förkrossande ögonblick jag utsatt henne för. Hur jag krossat hennes hjärta som man tappade en kristallkula. Jag tänkte på min mor. Jag tänkte på min far. Jag tänkte på mina nära och kära, vänner. Folk jag känt. Förlåt mig. Spela nått grymt på min begravning.

JUST DET! Vilken låt ska jag ha på min begravning? Det borde jag skriva ner så de ser till att leverera. Självmordsbrev kan vi strunta i, du har redan bevisat att du är lika mycket författare som du är balletdansör.

Men vilken låt ska man ta? Det finns så många bra. Vilken ton vill man liksom sätta på sitt liv? Hur vill man att stämningen ska vara därinne? Ska man liksom gå ut med ett ”Fuck yeah!” och spela en klösig rockdänga? Ska man röra folk och spela något känslosamt? Det finns så många bra.

Plötsligt fick jag ett infall och började sjunga.

If I should fall from grace with god
Where no doctor can relieve me
If I'm buried 'neath the sod
But the angels won't receive me

Let me go, boys
Let me go, boys
Let me go down in the mud
Where the rivers all run dry

Det var the Pogues. If I should fall from grace with God. På något sätt hade jag alltid gillat den. Mitt undermedvetna måste ha tyckt att texten varit passande på något vis. Jag fortsatte skråla:

Bury me at sea
Where no murdered ghost can haunt me
If I rock upon the waves
Then no corpse can lie upon me

It's coming up threes, boys
Keeps coming up threes, boys
Let them go down in the mud
Where the rivers all run dry

Jag började asgarva. Som från ingenstans. En galnings skratt. Ett skratt som doppade mig under kallt vatten för att klarvaken komma tillbaka upp över ytan.
”Vad fan håller jag på med? Du ska ta livet av dig. Och här sitter du och sjunger Pogues och tänker på vilken låtjävel du ska ha på din begravning? Tänker på en massa skit?” Jag skrattade högt igen. Åt hela situationen. Åt mig själv.

För första gången på säkert en halvtimme lyfte jag kniven från sin krampaktiga position på min hand. Jag hade tryckt hårdare än jag trodde. Handen var fylld med blod.
”Du är fan värdelös på riktigt. Riktigt jävla kass. Kan inte ens avsluta ditt liv utan att löjla dig.” Jag skrattade igen, la mig ner på marken och kollade upp i det gråmålade taket bredvid min byrå.
”Jag antar att du har rätt. Det här är rätt jävla löjligt. Allt är rätt jävla löjligt.”

Jag tog inte livet av mig den kvällen. Jag valde att se den bisarra ironin i mig själv, i hela situationen och i livet. Att fortsätta. Jag spottade tillbaka mig själv ut i världen med självinsikten att jag var en patetisk, värdelös figur. Men med en viss distans till det. Det är okej. Måste man va så jäkla gravallvarlig jämt?

Om man inte kan skratta åt livet och åt sig själv. Vad kan man då skratta åt?