Ur dagboken

071005

"Efter en natt med illamående, kräkningar och värk kändes kroppen som den blivit överkörd av en buss. Nej, mer som två. Men när en undersköterska kom in på morgonen med våra mediciner sa jag till att jag vill upp och duscha så fort som möjligt, vilket fick henne att förvånat höja på ögonbrynen. Och vid 10-tiden, efter ronden kom flera undersköterskor in för att hjälpa mig upp. Kanske också för att se om jag verkligen klarade av det.

Och upp kom jag, även om benen var som två kokta spagettitrådar och kroppen så svag att den darrade som ett asplöv. I en duschstol kördes jag in i duschen och där fick jag klara mig själv. Det var en utmaning, men herregud vad skönt det var. När jag var klar kördes jag tillbaka till den renbäddade sängen, där operationssåren (5 stycken titthål på magen) plåstrades om och jag fick ta på mig rena kläder. Det var med enorm tillfredsställesle jag sjönk ner i sängen igen. Syrran halvsatt upp i sin säng och hade fått in en frukostbricka. Bilden gladde mig men, lukten av mat äcklade mig."

Därefter följde flera helvetesdygn med en och annan guldkant. Det är omöjligt att veta när alla de fragmentariska minnesbilderna jag har från dessa dagar hände, eller ens om de hände. Jag minns att mamma satt på en stol vid sängkanten i ett snett nedfallande ljus och log så rart emot mig medan rummet i övrigt låg i dunkel. Vilket kändes lugnande, men samtidigt någonstans i bakhuvudet helknasigt. Är inte hon död?

På grund av de smärtstillande preparaten och den ihållande värken drömde och hallucinerade jag också fruktansvärda saker, medan jag samtidigt mer eller mindre uppfattade att det verkliga livet fortgick runt omkring mig. 
Detta är vad jag skrev ner efteråt;

071005 - 08

"På grund av ihållande värk i kroppen och för att jag inte tål de smärtstillande preparaten mår jag konstant illa och har svettningar och frossa om vartannat. Jag äcklas utav matoset och jag lever på te och skorpor. Jag blev "konstig" i huvudet; kände inte igen folk, kom inte ihåg vad jag sagt, fick inte fram ord och sluddrade när när jag pratade. Det känns som jag hade ett stort tomt hål i huvudet och kan inte fokusera blicken. I stort sett låg jag matt och orkeslös i sängen och var endast upp på toa.

Men det värsta var ändå de fruktansvärda hallucinationerna där jag antingen jagades av stora insekter som kom så nära att jag kände deras ruttnande flåsande andedräkter.... Jag "såg" hur jag vändes ut och in och åts upp av mig själv och blev en boll av köttslamsor.... Och i den värsta av alla står jag uppe på en balustrad och ser hur en fruktansvärt rädd människa spikas upp på en stor vit tegelvägg nedanför. Därefter kommer en enorm bila svischandes förbi mitt högeröra och klyver personen mitt itu. Blod, skinnslamsor, inälvor, benfragment och hjärnsubstans stänker ner hela väggen och bildar ett psykedeliskt mönster som två helt oberörda personer betraktar och kommenterar. Som om de diskuterar vilket konstverk som helst.

Det fanns fler, men som tur är har jag glömt eller förträngt dem, och nu så här efteråt verkar de ju ganska löjliga, men när jag upplevde de höll de på att nästan skrämma ihjäl mig. När det var som värst bad jag syrran prata med mig så att hennes röst blev den fasta punkt som höll en del av mig kvar i verkligheten.

Och samtidigt i detta kaos fanns också härliga stunder fyllda av stor glädje, ödmjuk tacksamhet och underbar förnöjsamhet. För syrran mådde så himla bra. Bland annat föll hennes creatinine från 240 till 42 på en vecka. Det är ett värde på njurkapaciteten och ett normalvärde ska ligga under 2. Och hon som inte njutit av mat på sju år fick en glupande aptit och då pratar vi om sjukhusmat och inte någon gourmetmat från Hilton. Hennes mumsande och smaskande och lyckliga små utrop över hur gott maten smakade och smånynnande medan hon åt var ett mirakel och en underbar upplevelse att lyssna på.

Likadant var det på ronderna då jag uppfattade även läkarnas extatiska utrop över det positiva resultatet av donationen. Där, som de sa, min praktnjure på 13 cm (den vänstra) hade börjat arbeta direkt på operationsbordet.  Och min själ fröjdades medan min kropp våndades."

Femte dagen efter donationen fick jag äntligen en värktablett (Dexofen) som kroppen tålde och även jag började sakta men säkert bli bättre.

\:) Evelyn