Ur dagboken

071010

"Det var en miss att inte ta Ketugansprutan. Jag har haft en djävulsk natt och inte sovit någonting. Enveten som jag är bet jag ihop och genomled timmarna i tysthet. Ändå känner jag mig relativt pigg på morgonen efter frukost och medicinerna. Det finns en kraft inom mig som "bär" mig nu. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, men det är samma kraft som drev mig och "bar" mig genom alla provtagningar och fram till och genom donationen. Den känns bara ännu starkare nu. På ronden bestämdes att jag ska åka hem i morgon. Ett besked jag är mycket nöjd med. Vet att jag kan rehabilitera mig mycket bättre hemma än här. Syrrans remarkabla tillfrisknande gör att hon får åka hem en dag efter mig, vilket i sig, är ett underverk. Mottagaren brukar alltid annars få stanna kvar minst två veckor till.

Jag fortsätter motionera i trapporna både på för- och eftermiddagen. Personalen är helt förstummad över den energi jag har. "Men herregud! Inte ens jag som är frisk går tretton våningar upp och ner." sa en av änglarna.  Det känns bra. När läkaren lite senare kom för att prata lite om hemgången i morgon hälsade han mig med ett retfullt flin och road blick med orden "Hallå slappis!" Det var kul och kändes ännu bättre.

På eftermiddagen går syrran och jag ett par vändor i korridoren, tar en fika i dagrummet, småpratar om allt och ingenting. Det känns som vi tyst tar adjö av avdelningen och personalen. Skapar minnen av dessa änglar, som funnits med oss både i sorg och glädje. Det är med blandade känslor jag senare på eftermiddagen packar ner mina saker. Syrran lånar några av mina böcker med sig hem. Och med  ett skratt och en ceremoniell gest slänger jag badtofflorna i soporna. De kommer inte med hem. På kvällen fortsätter vi prata och skratta och visst kommer det en och annan tår av vemod också. Det måste bli ett slut på detta "skvättande."

Det som vi vetat så länge, det som alltid legat framför oss som någonting vi kanske ska göra i framtiden är över och ligger nu bakom oss istället. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det och känslorna är blandade. Kanske är det för tidigt att känna någonting alls. Framtiden får utvisa. Känslan över att åka hem i morgon är också ambivalent. Jag är både glad och ledsen och inte så lite orolig över vad som väntar hemma. Ingen i familjen har hört av sig under hela veckan. Tidigare under dagen ringde jag och meddelade att jag blir utskriven i morgon och bad min man hämta mig vid 13-tiden och ha tre stora gräddtårtor med sig. Det skulle han.

Det syns inte utanpå, men jag är annorlunda. Kraften sprider ett varaktigt ljus inom mig nu, som jag bara än så länge gläntat på dörren till. Men jag känner att det bara väntar på att få börja strömma fritt genom hela mig och visa mig sin potential. Jag anar ett enormt djup, som jag tror är vänligt, men som jag än så länge tvekar att kika ner i. Är absolut inte redo ännu, för vad jag kommer att hitta där. Jag som aldrig trott på någon högre makt uppfylls ikväll en stor ödmjukhet och tacksamhet, och känner ett starkt behov att Tacka den Kraft för det under den låter mig och min syster vara med om. Och spontant skriver jag ner en bön.

Bön

Ödmjukt tackar jag Universums alla goda krafter
inför det underverk som min lillasyster nu genomgår.
Varje sekund är en Gudagåva.
Nu är det hennes tid!
Hennes tid att få glimra och glänsa!
Hennes tid att inför livet självt få ha en härlig känsla.
Låt henne få njuta länge länge.

Ödmjukt tackar jag också för den nåd som visats mig,
genom att låta mig få delta i detta underverk.
Låt detta Paradisiska tillstånd vara länge länge,
och visa mig den väg som är rätt för mig att gå,
så att min själ fylls med Frid, Harmoni och Trygghet.
Tillsammans med de jag älskar.
Oändligt Stort Tack.
Amen."

När Margreth somnat sitter jag länge vid fönstret, hör hennes lugna snusande och hur avdelningen går till ro. Alltmedan himlens färger mörknar och kvällen övergår i stjärnklar natt, sjunger ljuset så tyst och stilla inom mig om hopp som blir till tro, om kärlekens längtan som övervinner allt......  Men sången dövar inte helt den nålvassa oro vars vingar ibland fladdrar till i hjärtat. Jag ska åka hem i morgon. Och därifrån har det varit tyst som i graven.