Den vilde slogs mot gränslandet fast, exponera sin råa gestalt
I mina ögon svedde saltet, men vildens skönhet mildra allt.
Den gråta, och klaga: klangen klinga lik en bris
Men även skrika och varna, till dess blodet fryst till is.
Omsider den hota, och döda: på ett vis ett elegant språng.
Fast vad gör väl det för skillnad?
Ingen tanke klinga klarare, än vildens klagosång.