... kommer ihåg. Det var tiden för sociala ångest. Jag rundade hörnet. Där stod dem. Sex stycken eller det kanske bara var fem av dem. Rökte, skrattade, tramsade lite... och dem rörde på sina huvuden en efter en och tittade på mig. Jag kände det i mig. Situationen grep tag i mig. Jag kunde inte vända om. Det var försent för det. Jag tog ångesten och tryckte undan den. Jag andades lugnt. Stirrade dem i ögonen. Jag gick mot dem. Kändes som om tiden gick lite långsammare, inte som i film, men inte långt ifrån. Jag tänkte bara hur stabil asfalten kändes under mina fötter. Såg en av dem flina. Okej, kom an bara tänkte jag. De breddade vägen för mig. Mina axlar kändes breddade. Min rygg större, starkare... maken under mina fötter hårdare. Dem slutar att prata. Jag delar på allt dem är. Jag bryr mig bara inte... Jag känner ingen här. Jag hör hur mina fötter skrapar emot asfalten. Jag blir väldigt medveten om hur mitt hår fladdrar. En lock sticker ut. Fan vad gay. Jag passerar dem, fortsätter... dem säger inget. Känner hur dem vänder sig om och liksom vem fan vad de? Hade dem ställt sig i vägen så hade jag en plan. Jag skulle ta ciggen ur munnen på honom. Stoppa den i min mun. Ta ett djupt föraktfullt bloss och blåsa ut det i ansiktet på honom. Och säga "inte så jävla svårt att vara cool om man skiter i allt." Och det är sant. Skiter man i det så är det inte svårt. Sen hade dem fått göra vad dem ville. Men ofta så säger man att rädslan är riktig när situationen inte är det. Jag gled in på turklivs butiken. Köpte folköl. Snus. Cigaretter. Och trodde jag lärt mig något. Det hade jag inte... Jag hade långt kvar. Kom ut. Stoppade upp en prilla. Men det rörde sig iaf i rätt riktning. Så mycket begrep jag...
Upp till mitt rum. Mitt mentala fängelse. Gjorde en grogg. Kolsyrat vatten och whisky. Det var min speciella grogg. Och satte mig vid min skrivmaskin. Darrade lätt på handen. Fan skärp dig. Tar en klunk. Tröttheten påtaglig. Giftet är snabbverkande. Vattenlösligt. I symbios med den gråa världen. Jag tittade ner längs gatan. Dem hade gått. Jag började knappa ner ord. Jag visste inte om vad jag skrev om. Och det spelade ingen roll. Jag gillade bara ljudet av tangenterna slår mot pappert. Snart skulle det bli mörkt igen... Vad fan sysslar jag med?
Det är okej att vara hård som sten... Men man måste ha ett hjärta också.