Att älska. I en virvelstorm, ett ögonblick. Vågor som slår överbord och segel som flackar för vinden. Känslorna. Som dränker omvärldens alla ljud, skapar ett eget universum, avlägsnar alla världsligheter från skrovet.

Vi är i hamn. Vi utlöper, hissar segel. Jag beger mig in till havs. Hemmet bland saltstänkta fönsterrutor och regn som slår emot asfalten. Saltkristaller i hårslingor, svettpärlor på nyckelben. Blänk som reflekterar universum. Blandas med ord. Ljusglimtar i ögonvrån.

Kaotik. I livsgnistrande blickar dolda av lugg. Det andas i takt, jag andas i takt med vindens smekningar mot kinden. Och ingenting är så skrämmande som när en ensam båt lättar ankar i väntan på att dö. (Förvänta dig ingen flaskpost.)