På fest. Jag ser er på andra sidan av den dunkla lokalen. Du iklädd skjorta, iklädd ett stabilt leende. Hon inte ens en halvmeter ifrån dig. Långt hår, vardagligt ansiktsuttryck. En kofta som matchar den långa kjolen dåligt. Ni ser mig inte.
Jag lyfter mitt glas, skålar med mannen som råkar stå bredvid mig. Dricker upp. Tänker att din flickvän är fulare än mig. Skäms inte, för jag vet att du håller med.

Jag börjar dansa till musiken. Iförd svart spetsklänning, femtio procent sofistikerad, femtio procent utmanande. En livsfarlig kombination, ett vapen som kan få vem som helst på fall. Och jag försöker intala mig själv att du är vem som helst.

Jag blundar, tänker på oss. Tänker på att du tog dig längre in i mitt medvetande än någon annan gjort. Tänker på alla nätter, laddade nätter, din beröring som gav mig stötar, stötar som höll mig vid liv. Och du sa, att jag var den enda som kände dig på riktigt.

Jag tänker på året då du och jag försökte på riktigt. Med gemensam lägenhet, samåkning till jobb, middagar med vänner och familj. En perfekt vardag. Men varken du eller jag verkar klara av vardaglig tristess. Vissa kanske bara överlever i nödsituationer.
Rastlösheten knackade på, vi öppnade aldrig dörren för den, men den tog sig in ändå, och bildade sprickor i taket på vår lägenhet. Genom sprickorna regnade det in, och vattnet steg, och vi vadade mellan vardagsrummet och köket. Vadade genom missförstånd och anklagelser, och du sa, jag går nu, jag går innan jag drunknar.

Öppnar ögonen, du har fått syn på mig. Jag möter din blick och tänker på sista gången. Sista gången som inte alls var för särskilt längesedan, den där gången som din flickvän antagligen inte vet något om. Dina händer på min kropp medan du sa, att vi egentligen inte kunde ses. Du sa att du verkligen försökte trivas i ditt förhållande, försökte hitta stabilitet. Jag sa, jag är inte avundsjuk på din flickvän, inte avundsjuk på er vardag. Tänkte, din ?ickvän är ändå fulare än mig.

Du nickar artigt och avståndstagande, jag tvingar fram ett leende av acceptans. Jag tänker att du säkert fortfarande bär elektricitet i ?ngertopparna. Att min kropp alltid kommer att vara synkroniserad med din. En del av mig vill inget hellre än att hitta en väg in i dig igen, hitta vad som berör dig, vad som stör ditt vardagliga mönster. Men jag fortsätter att dansa istället. För de bästa kombinationerna av människor kan också vara de värsta. Jag intalar mig själv att det finns människor man måste låta bli. Så jag blundar och tröstar mig med att din flickvän är mycket fulare än mig.