Han var lika mörk som natten. Eller snarare, mörkret fanns inom honom. Hon var rädd när hon tittade på honom. Och hon ville springa därifrån. Fast i så fall ville hon vända och springa tillbaka igen om en liten stund. För det fanns något som skrämde henne ännu mer. Och hon visste inte vad det var. Hon såg sig omkring och det hon såg var det samma som hon hade sett i alla år. Allt hon såg var sådant hon i vanliga fall älskade men nu fanns det ingenting. Det fanns bara tre saker och det var hon, han och resten av beståndet.
Hon befann sig i ett mörker. Ensamheten gröpte ur hennes inre.
Där brann bara någon golvlampa och en fönsterbelysning. Det var alltid mörkt, åtminstone upplevde hon det som det. Men hennes sinnesstämning hade också helt slagit en kullerbytta sedan hon hade kommit dit. Nu kunde hon störa sig på allt – eller vara helt bortkopplad. Lägenheten höll en temperatur på 24º celsius. Det tillfredsställde henne. Det kändes tryggt. Ute var det kallt. Vinden var en starkare störning än regnet. Balkongen hade en 180 x 290 centimeters betongplatta, plåtväggar på en höjd av 120 centimeter och kubiska järnstänger. Mellan väggen och golvet fanns en 20 centimeters springa så att världen fanns både ovanför och under balkongen.
Han vaknade och började röra sig på soffan. Hon ville gå därifrån.
”Jag kan inte stanna här. Jag tänker inte stanna här.”
”Gör inte det, då”, sa han oberört.
”Men jag vill inte … hem.”
”Vart ska du, då?”
”Nej ...”
Hon stod stram som en fiolsträng och vände och vred på tröjkanterna. Hon stirrade framför sig men fäste aldrig blicken vid något speciellt.
”Jag vill gå nån annanstans.”
”Mmm.” Fortfarande inget intresse.
Hon formade munnen utan att kunna fortsätta. Hon svalde och det värkte i halsen. Hon hade önskat att det fanns något att luta sig emot eller hålla sig i. Det kändes som om hon föll i ett vakuum.
”Imorgon ska jag fortsätta –” Rösten svek henne och hon tog ny satts. ”Kan du hjälpa mig då?” Hon började gråta och lyssnade ett ögonblick på sina hackiga andetag. Sedan sökte hon lugna sig.
Han var tyst och otillgänglig. Hon valde att se i golvet istället för att se på honom. Och istället för att vänta på svar. Han föreslog att de skulle gå till polisen. Sedan sa han att de kunde ta kontakt med Finnlines i fall de kunde skicka ut en efterlysning.
Det kändes som om hon frös. Även då det var så varmt därinne. Hon vågade inte. Hon vågade inte möta det här. Och då fanns det inget mer att säga. De stod på balkongen och låtsades att de höll på med något. Men Tanja höll inte på med något. Hon väntade inte ens. Hon bara fanns. Hon bara levde. Efter tio minuter gick hon in. Regnet hade slagit henne i ansiktet och blött ner hennes hår en aning. Men lägenhetens värme omfamnade henne. Hon inhalerade ett djupt andetag. Luften kom in så fort att hon uppfattade den som kall innan kroppen hade hunnit värma upp den. Innanför balkongdörren drog hon ner blixtlåset på regnjackan och knäppte upp regnbyxorna och tog långsamt av sig. Hon lade kläderna i en hög på golvet. Vattnet droppade av dem och ner på plastmattan. Lägenheten tyckte bli mindre och mindre. Mörkare och mörkare. Tyckte ha många fler dåliga egenskaper än då hon först kom dit. Det var inte längre ett gömställe eller en sovplats. Det utvecklades till ett fängelse. Och det var enbart hennes eget fel.
Douglas stod kvar länge på balkongen. Tanja kom på sig själv med att vänta på honom. Han hade inga ytterkläder på sig. Han stod stilla väldigt länge; hukad över plåtväggen, hakan emot armarna, håret blött och fladdrande i vinden, den ena foten i det andra knävecket. Om han blev sjuk skulle det inte innebära någon skillnad, eller hur? Den här pojken var redan sjuk. Hon borde inte känna någon sympati för honom – han som var socialt handikappad. Inte bara handikappad – förlamad. Ändå var han så vuxen. Han hade den vuxnes uttryck inlåst i sin barnakropp. Han hade en sanning lika stor som hela världen. Målmedvetenhet som yttrade sig dold i en förmodan. Kanske rent av en insikt. I något hon själv betvivlade att hon någonsin skulle förstå. Eller ville förstå. Han skrämde henne. Som om alla monster inte bara fullt sannolikt fanns till utan nu också gick till attack. Han hade dem inom sig. Och han var inte rädd, eller hur? Han såg på henne med osynliga rynkor av livserfarenhet runt ögonen. Livserfarenhet som Tanja helst inte tog del av. Men som hon tvingades att ta del av bara genom att vara nära honom. Hon hade först inte kunnat gissa hur gammal han var. Femton eller nitton kanske. Inte jämnårig med henne själv.
Trots värmen i lägenheten hämtade hon alla filtar som fanns framme. Hon höll tre stycken kant i kant och lade sig ner bredvid soffan utan att klä av sig. Det dröjde inte länge innan hon slängde dem åt sidan och låg helt utan något över sig på sidan, i fosterställning. Hon försvann in i ett stadium som hon själv inte skulle kalla för sömn men så åtminstone skulle få henne att känna sig utvilad. Hon hade ont i kroppen när hon vaknade nästa dag. Och hon hade huvudvärk. Hon koncentrerade sig bara på sig själv. Såg till att få lite mat i sig och gick sedan till badrummet för att ta en varm dusch. Douglas fanns inte där.
Hon undvek att titta ut igenom fönstren. Istället letade hon efter en extra tröja fast hon knappast frös egentligen. Tröjan hon hittade var en röd stickad polotröja. Den var åtta storlekar för stor och räckte henne till knäna. Den luktade främmande. Tantens lukt, förmodligen. Tanten som hon inte hade träffat. Hon stod framför spegeln i hallen. Joggingbyxorna hon hade på sig var inte heller hennes. Också de alldeles för stora. De var grå i bomull/polyester. Hon hatade vad hon såg i spegeln. Hon mådde rent av illa och gick undan innan hon blev alla fula ord för sig själv. Hon blev också rädd för sin spegelbild. Hon visste inte varför. Hon kunde inte dröja för länge vid en och samma tanke – då blev hon rädd. För precis allting.
Hon gick in i klädkammaren. Ännu mera konstig lukt slog emot henne. Lukt som inte var doft och inte heller stank. På en byrå som hon dragit ut lådorna på stod hon och tittade på översta hyllan. Allt var i en enda röra. När känslan av total utmattning slog emot henne fick hon sätta sig ner. Hon var torr i halsen men ignorerade det. Hon fick bestämma sig för den kamelfärgade vinterjackan och halsduken av ull. Med långsamma och motvilliga steg gick hon ut ur lägenheten.
Det var betydligt kallare idag. Temperaturen hade sjunkit från +7 till +3. Det blåste upp emot 15 sekundmeter men det regnade inte så mycket. Tanja kom tillbaka och frös något hemskt. Värst i ansiktet. Handlingsförlamad stod hon kvar innanför dörren. Efter en stund kom hon på att knyta upp de blöta skosnörena. Hennes fingrar var svaga och kalla som isglassar. Men efter en rätt kort stund kände hon sig varm och behaglig igen inne i lägenheten. Men hon var inte tillfreds med dagens arbete. Hon såg på klockan medan det våta håret föll ner i ansiktet. Hon hade inte ansträngt sig tillräckligt mycket. Gatorna hon hade gått på var hon ganska så familjär med. Men nu verkade de annorlunda. Människorna var annorlunda. Hon hatade dem. För att de inte kunde hjälpa henne. Men kanske var det sig själv hon hatade. Hon hatade sig själv och hela världen. Men det var hennes eget fel. Bara hennes eget. Hon kunde ju inte göra något. I början hade hon gjort det som på rutin. Utan inlevelse kanske. Hon var fortfarande en liten flicka och någon måste hjälpa henne. Men ändå – nej. Hon gick inte runt och frågade efter Chevalier - deras tigrerade katt som sprang bort när hon var sju. Hon hade märkt folks reaktion. Hon gick ju runt och ställde frågor som barn inte ska behöva ställa – speciellt inte som om det var inövade repliker. Hon förstod det inte vad det innebar. Och det ställde högre krav på dem . Och då såg de ner på henne och tyckte mest hon var i vägen. Det blev allt tydligare för var person hon frågade. Och idag hade hon nästan inte frågat någon. Hon höll kvar vid en tanke. Tanken som var resterna av ett hopp som in sin tur var resterna av en övertygelse. Övertygelsen om att hennes mamma fanns där ute.
Hon hade för ett ögonblick känt sig lättad över att vara tillbaka i lägenheten men nu började hon gråta. Hon tyckte så illa om den här lägenheten. Om hon längtade hem, vad längtade hon till, då? Det fanns ingenting att längta till. Men det var inte alls synd om henne. Hon var bara så förbaskat arg på sig själv. Så hon skulle inte gråta. I vanliga fall kunde hon det när hon visste att allt skulle ordna sig. Ändå grät hon . Hon grät hämningslöst. Och helt utan sans. Först helt tyst med händerna för munnen som för att stoppa eller bromsa något inom henne. Sedan trängde ett fruktansvärt gnisslande ljud igenom hennes fingrar.
Hon förnam att Douglas kom emot henne men hon hängav sig bara åt sig själv. Hon såg honom och hörde honom bara som igenom ett töcken.



Tjejen var som paralyserad. Blev stående med den mycket förstora jackan på sig. Hon stirrade oseende framför sig. Hon darrade. Händerna låg fortfarande som ett lock för munnen. Douglas försökte prata med henne men hon verkade ha fått panik eller någon slags chock. Posttraumatisk. Känslor, alldeles för mycket känslor påverkade henne till att inte kunna ta rätt beslut.
Douglas började rycka i hennes jacka och hon slappnade av i armarna. Han stod bakom henne och betraktade henne – nästan hänfört. Han ropade på henne som om hon vore nedanför på gatan och ändå svarade hon inte. Han slog knytnäven i pannan. Han gjorde jackan till ett paket och dumpade den i garderoben. Hade tiden stannat? Det här var ingen bra idé. Virginas lägenhet skulle hyras ut i andra hand. Och sedan också kanske sägas upp. Han var inte hennes ansvar. Han kanske var någon jävla förbrytare som slängde bort sitt liv och han borde inte gå omkring på den här jorden längre. Så enkelt var det. Men hon såg det inte så. Hon såg ner på hans föräldrar; det visste han. Hennes ansikte var milt. Men hon hade åldrats fort. Hon var trött. Det var hennes svagaste punkt. Han i sin tur kunde inte visa tacksamhet. Det var felet med honom. Och det tröttade ut henne. Men hon beskyllde sig själv och hon fick det till att hon var ansvarig för honom. Men det fanns ingen anledning för henne att fortfarande tänka så. Visst, Douglas hade varit ett litet barn när hans liv helt ställdes på ända. På hemmet så behövde han någon form av övervakare – som övervakade systemet åt honom om inte annat. Men nu kunde han klara sig. Eller så var det redan för sent. Han kunde inte ta emot mycket till hjälp av någon. Inte mer än vad hon hade att erbjuda. De två – deras deal var idealisk. För dem båda. Hur hon än vände sig så fanns där något som blockerade henne. Det var lika bra det och skönt för henne. Så hon slapp alla jobbiga tankar. Hon förtjänade dem inte. Hon låste frivilligt in sig för nu bodde hon i en flott lägenhet på stans grädda och genom fönstret hade hon en härlig utsikt. Fönsterrutorna var stora som gårdsplaner så nog kunde hon se ut. Hon kunde stå på golvet som hade nivåskillnader och infälld bokhylla på 18 kvadrat fylld med designglas och titta ut på skitstans regnrusk. Eller så kunde hon fälla för sina gigantiska ekpersienner och slippa se eländet. Hon hade en telefon och en dator som ständigt påminde henne om världen utanför. Och endast genom ett knapptryck kunde hon stänga av. Allt. Och det stod alltid skrivet i pannan på henne. I form av en allt mer framträdande rynka. Hur medveten hon var om hur hårt hon hade jobbat på att blunda för allt. Vad var det hon hade gjort? Vad hade hon gjort mot Douglas? Han var en plastpåse man släppte på golvet. En plastpåse i vinden. Klart synlig för henne men omöjlig att fånga. Han trodde inte hon brydde sig men om hon hade gjort det så hade hon inte kunnat förstå, De satt båda på varsitt kugghjul inuti en klocka och var oftast långt ifrån varann men samtidigt visste de att de var på väg mot varann. Varför funderade han på det? Förmodligen för att hon hade gjort något riktigt ont. Om inte mot honom så åtminstone mot någon.
Douglas petade med foten i Tanjas knäveck och med henne som en skyltdocka i famnen spjärnade han emot hennes fall. Hon var som en sopsäck full med kläder som man försökte luta emot en vägg. Hon var den enda människan i hela världen som han kunde vara tillsammans med. Alla utom den här flickan visste vem han var. Åtminstone kändes det så. Skulle han bli sedd på gatan skulle folk först spärra upp ögonen när de uppmärksammade honom och sedan komma på sig själva och mycket tydligt ignorera honom. Så vart skulle han ta vägen? De visste att han var ett rö i en orkan. En plastpåsen som i en fruktansvärd fart kastades emot en lyktstolpe för att bara hänga tryggt där i någon sekund. Människor var som myror. De rusade. Som små små myror i en enda surrig massa. De bar sin barr. Eller kom tomhänta. Hela myrgrejen var ju bara nys. De flesta arbetsmyrorna var tomhänta. De bara sprang som människor klockan 13. 45 en fredag. Och vem brydde sig om deras myrstack? Den skulle ju ändå snart vändas uppochner av en grävling eller trampas sönder av en människa. Om hundra kanske det rent av fanns en sjö just där myrorna hade sprungit. Egentligen satt vi alla bara på parkbänkar någonstans, tittade diskret på folk och undrade hur vi skulle råda bot på vår stora ensamhet. Det var bara det att de visste inte om det. Människorna. Alla utom Douglas själv. De visste inte om det. Han var den enda. Och det var skälet till varför han var ensam. Han hade inget gemensamt med dem. Han skulle inte kategoriseras in med dem. Och det var ingenting som sårade honom – det var det länge sedan det hade gjort. Men det fanns de som inte tyckte att han var bricka helt för sig själv. Men de trodde helt enkelt fel. Sant; han var ensam så när som den här flickan som låg på golvet och skakade av rädsla inför den stora ensamheten. Men han var van och hon var nybörjare. Och nu skulle de vara tillsammans för evigt. Eller? Det spelade ingen roll vad han tyckte om det. Kanske var det meningen att han skulle tycka synd om henne. Han betraktade henne stillsamt. Känslor, endast känslor rymdes i hennes kropp. Det var farligt att leva. Man dog av det. Otäckt. Men det var allbekant. Och alla famlade efter en påse. Därför att alla hyperventilerade in sin dödsångest. Dag ut och dag in. Livet igenom.
Hon skulle aldrig lämna honom. Så det passade väl också bäst att han inte heller lämnade henne. Eller? Hon stannade hos honom oavsett han gillade det eller inte. Han hade inte bestämt sig för om han gillade det eller inte. Han stod vid balkongdörren och tittade ut. Det fanns ingenting att se. Ljusen från lyktorna ändrade storlek beroende på hur han fokuserade på dem. Han var trött och samtidigt hade han aldrig varit så utvilad. Han behövde inte sömnen. Det hade han konstaterat. Han behövde inga elementära förnödenheter. Han såg på flickan som han trodde hade somnat.
Vad väntar du på? undrade han stillsamt.
Och vad väntade han själv på? Kanske undvek han bara svaret. Han satt på tågterminalen och snart skulle tåget komma. Det skulle komma mycket snart.




Tanja vaknade och hade ont i axeln och handen som hon låg på. Hon öppnade ögonen och ljuset strömmade till. Hon hade grus i ögonvrårna. Hon slöt ögonen igen.
Armen gjorde ont när hon vred på den och hon svor inombords. Hon hade antagligen sovit länge men hon kände sig ändå långt ifrån utvilad. Hon hade stickad tröja och jeans på sig men hon frös ändå. Hade hon feber? Det kanske fanns en febertermometer i badrummet. Hade hon sovit på golvet i hallen? Utan minne från när hon hade kommit tillbaks? Det sista hon kom ihåg var att hon hade gått upp för trapporna och blivit andfådd.
Douglas satt lutad emot balkongdörren. Hon kände en plötslig skräck men den försvann sedan igen. Han såg så konstig ut. Men det var kanske ingen skillnad emot hur det brukade vara. Hon stapplade ut i köket och stirrade på inredningen framför sig. Det minsta göromål blev till ett företag för henne. Hon kände en enorm motvilja till allt. Hon formade munnen efter orden ”jag skiter i det” och gick tillbaka ut i hallen. Hon tvingade sig själv att sjunga tyst. Kanske för att hon var så trött på tystnaden. När hon öppnade garderobsdörren ramlade en pläd ner från översta hyllan. Hon andades in snabbt eftersom hon hade blivit rädd. Hon betraktade pläden medan hon funderade på vad hon skulle göra med den. Under den hittade hon jackan som hon hade haft på sig när hon hade varit ute. Hon tog den på sig utan att dra upp dragkedjan. Hon kastade en blick på Douglas. Gick sedan in i badrummet med en obehaglig känsla i magen. Därför kom hon snart ut igen och gick bort till honom. Hon stannade ett par meter ifrån honom. Hon tyckte sig uppfatta att han andades. För ett ögonblick nöjde hon sig med det. Men genast efter det dök hemska fantasier upp i hennes huvud. Hon blev tjock i halsen men ägnade det inte en tanke. Istället gick hon mot Douglas med långsamma tunga steg samtidigt som hon sa hans namn. När han inte reagerade tog hon tag i hans huvud. Då vaknade han och ryckte sig instinktivt fri. Tanja drog till sig sina händer och täckte bröstet med armarna. Douglas stirrade på henne som ett vilddjur färdig att attackera. Tanja höll andan för att hålla inne ett skrik. Douglas slappnade av och såg inte farligare ut än han brukade. Tanja föll på knä precis intill honom och märkte att hon inte fick in luft och var tvungen att hosta. Sedan började hon darra. Hon hatade sig själv. Så fort hon hörde sig själv gnälla så höll hon andan igen. Douglas fick inte höra. Han fick inte se henne. Hon ville gömma sig. Han kunde ändå inte hjälpa henne. Han var bara pojken som hon hade träffat på tågterminalen för en vecka sedan. Det var sent på kvällen och han låg hopkrupen på en träsoffa därinne. Han var allt hon såg. Eftersom det var som om han inte stämde in i bilden. Hon hade inte tagit med sig något när hon hade stuckit. Bara kläderna som hon gick och stod i – de som sedan hamnat i Virginas tvättkorgar. Och så pennan som hon hade fått av Li förstås. De hade bytt presenter med varann igen. Sådana som bara får kosta 50 kronor styck. Hon hade fått en lavapenna av Li – en penna som blev en lavapenna om man vände på den. Och hon hade minsann vänt och vänt tillbaka pennan för att Li hade sagt att det bringade tur. På det sättet vågade hon tro att hon skulle klara det. Hon klättrade ut igenom fönstret och rymde hemifrån. Det var stjärnklart och kallt. Hennes andedräkt blev vit. Hon hade varit livrädd för det som väntade. Hon hade sett på TV hur man brukade förbereda sig mycket; bre smörgåsar och sno sedlar av sina föräldrar. Men det här var ingen film – det här var på riktigt. Även om det kändes overkligt i sig. Och väldigt skrämmande. Hon kunde bara vara sig själv. Hon kunde inte ljuga för sig själv. Hon hade i realiteten ingenting att ta med sig. Lilla Tanja. Vem försökte hon lura? Hon skulle aldrig klara det. Hon var ju helt ensam.
”Tanja.”
Hon låg på rygg. Ingenting spelade någon roll. Det fanns ingenting hon kunde göra. Även om hennes mamma fanns någonstans därute – vad skulle hon göra? Även om hon hade bestämt sig för att fortsätta leta. Det var för henne straffbart med döden att understå sig att ge upp letandet efter mamma. Så hon visste att det var allt hon hade att vänta. Mörkret i den här lägenheten hade påmint henne om att allting har ett slut. Hon skulle i vilket fall inte förlåta sig själv detta.
”Det är inte för sent än.”
Hon blev förvånad över hur stark hans röst var. Hon låg och funderade på om han hade pratat i normal samtalsvolym. Sedan fick hon koncentrera sig för att uppfatta vad han sa.
”Alltså, jag säger inte att det finns nån garanti.”
Vad betydde det? Att det var lönlöst? Om det inte vore det så borde han inte säga att hon inte fick ge upp. Men ha skulle aldrig säga så. Skulle hon lyssna på honom då? Hon lade armen över ögonen men tog genast bort den igen. Hon hade känt tårarna sticka i ögonen när hon såg bilden av hennes mamma med huvudvärk som dolde ögonen med armen.
”Du får bestämma dig för nåt. Tanja. Lyssnar du?”
Nej, hon lyssnade inte. Men hon hörde. Hans röst trängde in i hennes öron.
”Du?”
Försökte han få kontakt med henne? Då kunde han ge upp direkt. Hon fanns inte där. Eller hon fanns där men han kunde inte se henne.
”Jag fattar. Du snackade inte med nån idag, eller hur?”
”Du då? Vad har du gjort?”
Tanja sneglade på honom. Det såg ut som om han satt med armarna lutade emot knäna.
Han lutade huvudet emot balkongdörren med en smäll och suckade. ”Jag visste det. Du har inte snackat med nån.”
”Än sen”, sa Tanja irriterat. ”Vad har du gjort för att reda ut dina saker?”
Nu såg hon på honom med en frågande blick. Han mötte hennes blick. Och hon skymtade ett leende i hans ansikte. Men hon kunde ha sett fel
”Jag har ingenting att reda ut.”
Tanjas ögon vidgades. Han kunde inte lura henne att det var så. Han visste ju inte ens hur länge de fick stanna där. Douglas ville gå ut. Vad? Nu? Hon hade ju bett honom att gå med honom innan idag. Varför skulle de gå ut när det var mörkt? Hon tänkte ett slag på sist hon hade varit ute. Och lusten krympte ihop och blev väldigt liten. Det hade varit en flopp. Hon var inget annat än en enda stor skrattretande flopp, hon själv. Varför skulle hon gå ut? Hon klarade ju inte av någonting. Hon hade satt stämpeln oduglig på sig själv. Men Douglas verkade ovanligt motiverad. Han gjorde i ordning mat och åt medan Tanja mest petade i maten. Hon svettades och kastade av sig jackan. Det regnade ute. Men Douglas ville gå ut i alla fall.
”Vi borde gå hem till dig och hämta lite grejer. Vi borde träffa din pappa. Han kanske vet nåt. Du? Om din mamma, alltså.”
Det trodde inte Tanja. Douglas tyckte hon var pessimistisk. Hon fäste blicken på tavla som föreställde sig en sjö i en skog. Vattnet var alldeles stilla. Sedan slutade hon fokusera blicken och konturerna blev vaga. Hon fick redan för sig att hon frös. Orden som Douglas sa blev tydliga igen. Om det fanns någon som visste något om olyckan så var de tvungna att anmäla det till polisen. Det lät ju helt klart som att det var för bra för att vara sant. Fast kanske inte, egentligen. Kanske var det bättre att inte veta. Givetvis tänkte hon själviskt. Tänk om hennes mamma – Hon kallsvettades och blundade igen. Hon lade sig ner på jackan. Hade hon gett upp? Signalerna från huvudet hade slutat skickas ut. Så nu lydde musklerna henne inte längre. Huvudet producerade inte längre några nya tankar. Hon hade gett upp – det kändes sannerligen så. Det gjorde henne livrädd.
Mörkret föll över hennes stad. Douglas hade ställt en stor tallrik med värmeljus emellan dem. Tanja hade inte rört sig ur fläcken på hela dagen, trodde hon. Men hon lovade att hon skulle gå ut när det hade slutat regnat och helst inte förrän det ljusnade. Varför nöjde han sig inte med det?
Men det är bara för din skull.
”Douglas?”Hon lyssnade sömnigt på tystnaden. ”Hur stor är chansen tror du? Om man räknar i procent?”
”Vadå?”
”Att mamma lever?”
Han tycktes inte vilja svara på det. Hon betraktade honom och han såg irriterad ut.
”Jag vet inte, Tanja”, sa han efter ett tag.
Hon såg ut igenom fönstret. Mörkret hade lagt sig helt.
”Ja, men ...”, envisades hon. ”Vad tror du, då?”
”Jag vet inte, säger jag.”
”Men jag menar, jag vill –” Hon letade febrilt efter orden. ”Jag behöver – Du måste säga nåt. Säg nåt du … vill säga. Säg inte bara som det är hela tiden. Kan du –” Hon sköt ögonbrynen mot näsan och funderade.
Var det vad hon ville ha sagt? Hon rodnade men ignorerade det. Hon brände sig på ljuset när hon petade i stearinet.
”Jag säger att jag inte vet. Även om chansen är liten så finns den. Eller? Vad tror du själv?”
Hon låg kvar utan att somna. Hon blundade och låtsades att hon kollade på video. Eller sov och drömde en rolig dröm. Men hon hade inte tillräckligt med fantasi för att hitta på någon. Hon halvsov i ljuset från stearin ljusen, på jackan och golvet var hårt. Hon frös länge men eftersom hon inte orkade göra något åt det glömde hon tillslut bort det.