Den korta listan var handskriven, den låg kvar i den kappa hon använt till vardags; vid besöken i charkuteriaffären, i fiskaffären nere vid brofästet över Ätran, vid onsdagens promenad till torget; torget med dess sprakande färgprakt, mustiga dofter och rödnästa torgmadammer.
Listan var som ett fotografi, där varje bokstav var en del av henne, tillbakahållen, liksom avvaktande med ett leende, som inte nådde ögonen.
Bakom de sirligt vackra bokstäverna kunde skönjas en osäkerhet, en rädsla, som om hon egentligen inte ville att någon skulle läsa, och på något sätt bli en del av hennes lista.
Så var det med allt i hennes liv, ingen tilläts göra intrång, lägga sig i, ha åsikter. Hon var så självtillräcklig, avgränsad i varje rörelse, varje tanke. Kanske hon var rädd att någon skulle se hennes osäkerhet, hennes rädsla, att hon inte skulle få vara med, att allt skulle upprepa sig...