Dunk i dunk i dunk...monotont drivs tåget framåt, sövande, lugnande, avverkar det mil efter mil. Jag sluter ögonen, lutar pannan mot det kalla, immiga fönstret. Jag omges av medresenärers mobiltjatter, laptoppar, "paddor", människor som twittrar, kollar film, lyssnar i sin hörlurar. Blickar fokuserade på sin leksak, sin bästa vän, sin nalle... sitt gissel.
Ingen ser ut på det vackra vinterlandskapet, snön som lyser så vitt att ögonen tåras, rimfrosten, som klär de kala grenarna i festskrud...ingen ser, ingen mer än jag. Ingen ser rådjuren, som står i halvmeterhög snö och gräver efter föda. Ingen ser gruppen med islandshästar, som töltar förbi blåsande vit rök ur mulen och med glada människor på sina ryggar. Den lilla fina bykyrkan, den vackra gamla stationsbyggnaden, den stolta men vanskötta herrgården... ingen ser, ingen mer än jag. Alla upptagna med något som inte är här, som inte är nu, som inte är i denna stunden.