och det är på det sättet, sammalika
varje gång


asfalten rann undan den dagen. snön stannade i skuggorna och fåglarna harklade sig, förberedde sig, satt raka i ryggen och såg ut över människorna som samlats. en snödroppe kikade fram under en hög med kvarlämnade löv, vinden log och smekte bort runt hörnet. folk kisade mot himlen, som om de letade efter något, svepte med blickarna längs äppelträden och nickade mot varandra. någon tog någon annans hand, kramade den försiktigt, lät tumme stryka över tumme. det verkade som hoppet hittat ett ställe att vara på. vår. de sa att det var vår.