En dag mötte jag en man i matvaruaffären. Vi är bara ytligt bekanta, men av någon anledning började vi prata om vädret, skolan, maten osv. Plötsligt frågar han om jag bor ensam.

- Nej, jag är sambo, svarade jag.
- Åh. Jag fick för mig… Hur länge har ni varit sambos?
- Hm. Det är ung 14-15 år. Fast första året var han mest som inneboende. Men sen fanns ingen tvekan och han kom med hela härligheten
- Ok. Lyckliga?
- Mycket. Hela tiden! Även om det ibland blir lite tyst mellan oss så älskar vi varandra djupt.
- Låter enormt!
- Hur har du det? Är du ensamboende?
- Ja. Hade en sambo några år men nä. Jag blir ensam resten av livet tror jag.
- Är du nöjd med det?
- Nej. Men vad gör man?
- Kan vara svårt att hitta någon att dela hushåll med, det vet jag, även om jag haft oförskämt mycket tur. Ett tag bodde  jag med två.
- Två?
- Ja, fast hon flyttade för ett par år sen. Men vi har nära och har mycket kontakt fortfarande.
- Hon? Är du homo? Eller bi, menar jag.
- Va? Varför skulle jag vara det? Hur tänkte du nu?
- Ja. Alltså. Du bor ihop med en man och har bott ihop med en kvinna…
- Man och man. När man snart är 15 är man nog inte riktigt man, men 21-åringen är helt klart kvinna. Nu.