Det var slut för länge sen men ändå stod vi där..
En känsla, en förnimmelse av att vilja vara kär
brast igenom och fördunklade vett och sans.

Jag var trött, utmattad av känslomässig press och dina krav,
att vara den Du ville ha.
Att bygga upp på nytt, något annat än det Du raserat och brutit ned
för att skapa en man Du mot andra, vackrare tider red,
metaforiskt.
Tog bort all min medvetna kärlek för Dig.

All kärlek jag bar försvann ur mitt sinne,
jag lämnar allt det här, kvar finns ett minne,
av något vackert men ont som aldrig ska göras om.

Jag blev varnad, men såg inget annat än skönhet i dina drag och det Du sa.
Men under ytan låg ett krav på uppmärksamhet och dina samvetskval,
om vem Du va, ja hela världen var väl emot Dig om man ska tro allt Du sa.
Min energi och min uppmärksamhet var väl egentligen allt Du ville ha.

Mig som person var väldigt oväsentligt.
En varm kropp som fanns där för långa nätter, någon som kallade Dig vacker,
och alla som inte tyckte om Dig skulle jag kalla avundsjuka som kom med menlösa attacker.
Men skeppet har seglat och tåget har gått,
jag får väl tacka och bocka för alla erfarenheter jag fått.
Inget har jag kvar att ångra och ingen ilska gör mitt sinne grått.

Bara ett ömkande och en känsla av sorg.
Och ett hopp om att Du inser vem du är och inte utsätter någon mer för samma tumultartade upplevelse.

Jag med sökte uppmärksamhet när jag besvarade dina närmanden.
Då trodde jag att det var personen jag ville åt och inte de vackra orden

Efteråt var jag svag, men efter ett tag kunde jag återigen säga Ditt namn utan att det skar i mitt bröst. Nu ibland kan jag minnas Din doft och Din röst men allt börjar försvinna medans jag sakta går vidare.
En dålig erfarenhet starkare.