Jag vaknade tidigt idag och kände kroppen skrika efter mat. Den var tom och beroende av den födan som jag under en längre tid har livnärt mig på. Det var inte mänsklig föda utan blod, varmt människoblod. Jag kunde föreställa mig den flytande och varma vätskan nudda mina läppar.

Solen lyste in genom persiennerna och jag reste mig upp för att dra undan dem. Jag såg en skymt av mitt ansikte i spegeln som hängde på garderobsdörren bredvid sängen.

Huden såg ut att tillhöra en gammal tant och jag drog en djup suck. Tur för mig att jag hade blod i frysen i köket, det skulle hålla mitt utseende ungt i några timmar tills jag fick i mig ordentlig mat. Jag klädde på mig och gick långsamt ner för trappan varpå jag in i köket och öppnade dörren till frysen.

Åh tusan också, det fanns bara en påse kvar och jag skulle behöva max två eller tre för att klara mig i fyra timmar. Jag tog ut påsen och lade in den i mikrovågsugnen så att det frusna blodet skulle bli varmt, nästan kokande.

Sedan påbörjade jag en mänsklig frukost som innehöll bröd, ost, frukt och kaffe. Jag tog ut mitt varma blod och hällde upp det i en kopp.

Egentligen skulle jag kunna dricka det som det var, jätte varmt eftersom sjukdomen hade gjort min kropp resistens mot kyla och värme men jag drack det inte på en gång på grund av att smaken var outhärdlig, nästan äcklig när det var så varmt så att det kokade.

Så jag började med min macka, frukt och mitt kaffe. När jag slutligen fick dricka mitt blod så njöt jag, jag kände värmen sprida sig i kroppen igen. Och jag behövde bara kasta en blick på spegeln när jag sedan gick ut i badrummet för att veta att jag var vacker igen.
Jag sminkade mig noggrant innan jag borstade mina tänder. Håret behövde jag inte fixa, det låg redan i skimrande lockar över mina axlar. Jag städade undan efter mig innan jag gick ut och satte mig i bilen för att åka in mot staden och hitta ett lämpligt byte.

Jag körde sakta in i ett industri område och parkerade bilen. Jag klev ur och gick in i närmsta kontorsbyggnad, där frågade jag sekreteraren om chefen var inne. ”Tyvärr, han har inte kommit ännu.” klingade hon med sin klena stämma och log dumt mot mig med sina sminkade läppar. Vad var det hon hade på sig egentligen? Jag granskade henne och flinade elakt innan jag undrade om det fanns någon annan som jag kunde få träffa, kanske hans VD eller högra hand. Och det fanns det, som tur var.

Jag log elakt när jag sedan gick där ifrån och såg ur ögonvrån hur hon skruvade på sig och hur svetten trängde fram ur pannan på henne. Jag gick längst korridoren tills jag kom till Charles Davids kontor. Jag knakade inte på utan steg rakt in.
Charles satt vid sitt lilla skrivbord och bläddrade i några papper när jag stängde dörren bakom mig, han tittade upp och log.

”Cassandra, så underbart att se dig här. Vad kan jag göra för dig?” frågade han och slog ut med armarna. Ja, jag var känd i Red Town, den lilla staden som snart skulle ha mycket att frukta. Jag log och satte mig på kanten av hans skrivbord. Jag såg bra ut, det visste jag och för att få det jag ville ha så måste jag få honom att tro att det fanns något som jag ville ge honom. Jag böjde mig framåt och fortsatte le utan besvara hans fråga. Jag såg att han började bli lite nervös nu men han verkade inte vilja ge upp.

”Skulle du vilja ha något?” frågade han igen och jag nickade. Hans ögon lyste när han frågade vad det skulle kunna vara och jag höjde ett finger för att visa att jag menade honom. Han log nervöst men nickade och svalde.

Jag gick fram till honom och böjde mig ner som om att jag skulle kyssa honom. Men istället så tog jag hans brevkniv som låg på bordet framför honom och hög honom snabbt i hjärtat innan jag vräkte ner honom på golvet. Jag drog upp en kökskniv ur väskan jag hade haft med mig.

Jag satte kniven mot hans hjärta och tryckte till. Såg hans ögon slockna medan vreden rann av mig. jag slickade mig om läpparna när jag sänkte mitt huvud och mina ögon glittrade i ljuset som sipprade in på hans kontor mellan gardinerna. När jag var klar så röjde jag upp efter mig, inget spår skulle finnas kvar, bara det blods tömda liket på mattan.Jag skyndade mig ut från kontoret och nickade mot sekreteraren i disken. Jag satte mig i bilen och lade kökskniven under sättet innan jag startade motorn och försvann ur sikte mellan de mörka industrier husen. När jag körde in i mörkret så visste jag att jag hade fullbordet det verk som min syster en gång i tiden hade på börjat, innan hon blev satt i fängelse för att dö en hemsk och plågsam död.

Jag brukar skriva om gamla tanter och deras katter som har fastnat i ett träd eller vad som händer i resten av USA då Red Town är en ganska sluten stad som håller sig för sig själv. Men jag kände att det var dags att något hände i denna här staden som fick människors nack hår att resa sig. Något som jag sedan kunde berätta om, inleder hon artikeln.

På sista tiden har det hänt ett flertal mord. Ingen vet vem mödaren är men vad man vet är att alla offren har blivit mördade på samma sätt, med en kniv genom hjärtat. Jag har fått veta att alla dessa offer har blivit överrumplade mitt på dagen, på sitt eget kontor. Och polisen tror att det är den unga kvinnan som har setts säga till sekreteraren att hon ska träffa chefen på dessa olika företagen. Men det var inte cheferna som blev mördade utan deras högra hand, med andra ord unga än i 30 års åldern. Det mest sjukaste är att alla dessa män har blivit tömda på blod. Helt uttorkade visade obduktionen att de var. Var rör detta sig om? Har de gamla myterna om vampyrer blivit verklighet? Eller är det bara ännu en ung vacker kvinna som dödar för att hålla sig ung? Ja, ni minns historien om Miss Joanna Winters, en av mina förfäder, som togs på bar gärning när hon stötte en kniv mot hjärtat mot en av sina älskare för att sedan dricka hans blod, rakt ur hjärtat. Nu tänker ni säkert att detta kan gå i arv, hennes sjukdom?! Tro vad ni vill tro men kom bara ihåg att detta var för över 100 år sedan, avslutade hon.

Cassandra Winters, Red Town 20 Augusti 2007.