Du gråter medan du klär av dig. Deras blickar sticker i huden som nålar.
Kjolen faller likt vattnet från dina ögon, och lägger sig försiktigt runt dina fötter.
Resten av dina kläder flyger hastigt av, då de ser att dina ögon tyst letar sig till golvet. Kraftlös sjunker du ihop, skakandes.

Dina bleka lår omfamnas, och de pekar ut alla sår, som år efter år har lämnat otaliga spår så att det inte längre går att hitta annat än ärrvävnad. Ord som de vassaste knivar tatueras in i din kropp.

Men det som de inte förstår är att dessa spår är det enda som rår på dina tankar.
De sträcker sig likt floder över din hud och skapar berg och dalar där det tidigare endast fanns åkrar.
Kalla, hårda händer jämnar ut landskapen på dina leder och hindrar dina lungor från att fyllas med den unkna luften som för alltid har bränts in i ditt minne.

Sår, djupare än någonsin, lämnas i dig. Skratt och skrik är ett.
Deras blickar lämnar din nakna kropp, och när du klär på dig igen har vattnet från ögonen tagit slut och ersatts med blod från någonting du alltid kommer att försöka förtränga.

Aldrig mer tänker du skapa sår på dina lår.