Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Retardation

Jag drog i bromsen alldeles för sent, ty däcken var slitna och friktionen obefintlig. Inom en millisekund hade vi kolliderat, och i samma stund var allting för evigt demolerat. Det enda som återstod var ett vrak av nerver, som hejdlöst skenade på en oändlig motorväg och slutligen försvann i den brinnande horisonten. I en krackelerad backspegel fick jag syn på reflektionen av dina ögon. Två perfekta glaskroppar var det sista jag såg.




Fri vers (Prosapoesi) av koboltblå
Läst 206 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-03-20 00:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

koboltblå
koboltblå