Brist på kärlek och empati är några av orsakerna till att vi tröstäter
Det pratas mycket om fetma nu för tiden och att vi äter fel. Men den mest påtagliga delen av problematiken är den psyklogiska. Det är bara att konstatera att vi inte mår bra i Sverige, speciellt inte ungdomen.
Vi har av någon konstig anledning trott att vi ska vara bättre än andra länder i världen, men så är ju inte fallet: vi är precis som alla andra.
Att den psykiska ohälsan sprider sig har många olika förklaringar. Människor vill bli sedda, vara behövda och få lite beröm. Men vi är mycket dåliga på att ge varandra beröm. Däremot har vi inte svårt att kritisera.
Drömmar måste man naturligtvis ha, men alla kan inte stå på scen eller bli stjärnor. Fast man kan bli en stjärna på sitt eget sätt. Alla är vi bra på något. Det kanske inte syns i mängden men även sådana förmågor behövs.

Vi tycks ha det väldigt bra, men det är något som vi glömmer bort helt och hållet – vårt innersta, vår själ. Titta på en kö, till exempel. Hur många av de köande säger något? De flesta tittar bara vrångt och undrar när deras tur kommer. Och börjar man skoja lite, säger blickarna: Är du inte riktigt klok?
Vi måste omvärdera Sverige. Det kvittar hur bra du har det, om du inte mår bra i din själ. Problem med nerverna har snart varenda ungdom. De har typiska stressymptom: ont i magen och svårt att koncentrera sig. Brist på kärlek och empati är några av orsakerna till att vi tröstäter. En annan orsak är att antidepressiva medel gör att man blir hungrig.
Det borde finnas en klausul som säger att du duger som du är, att du är en speciell och unik människa. Det paradoxala är att ju mer vi tycker synd om oss själva, desto mer äter vi. Det blir ett slags belöning, så man måste ponera att mat det är hjärnans knark.
Men jag är helt övertygad om att fanns det bara mer kärlek för både barn och vuxna och vi blev accepterade som vi är, då vore inte denna fetma ett lika stort problem. Men ju sämre vi mår desto fetare blir vi.

Bo Grapenskog