Många väljer att tippa på sina tår. Jag väljer att skrika. Vinden skär igenom mina öron som om en docka kollade på mig, med blicken ihålig och tom. Jag vet att jag inte kan andas - men hur mycket hen än stirrar på mig blir jag inte blind.
Jag förstår ej dess mörker. Ögonen penetrerar min skalle och jag fortsätter att kvävas, kastas ned i ett mörkt hål som inte finns förutom i mitt huvud.