Mina ögon slukar allt ljus, likt brunnar efter en störtskur.
Färger och former, ansiktsutryck och gester, minsta rörelse fastnar på filmen som ständigt spelas in i min inre studio.
Likt snigelns antenner reagerar jag på lättaste beröring, in i mitt skal eller vara någon nära. Allt analyseras och studeras, utvärderas och i vissa fall fabriceras. Min hud är en tunn hinna mellan min inre värld och den yttre rymden.
Partiklar burna av luften når djupt in i mitt limbiska system och utan att fråga startas känslofilmer där jag är åskådaren.
Om kvällen just när solen gått ner frigörs den, doften av vårkväll, lite kylig och rå men med löfte om värme och njutning. Den filmen är äkta.
En blandning av dåligt kopierad blomsterdoft tar sig ibland in. Kemisk och reklamfilmslik, med inga löften alls, bara en tunn yta av plast. Den filmen går för tom salong.
Tungans små områden för smak är som salar fyllda med rader av gourmander. Stor njutning eller avsky, deras domar ekar högt och tydligt.
Vibrationer färdas långt och endast några av de kommer fram med livet i behåll, men porten de knackar på är som en bastrumma. Vore jag en robot skulle mina öron vara fyllda med superkänsliga mikrofoner, en knappnåls fall som ett hammarslag på en plåt.
Min hjärna är som en stad där åttafiliga enkelriktade motorvägar med ständiga köer flödar in och fyller varje gata.
En liten gård vid kanten av ett böljande vallmofält, svajande trädkronor när vinden far fram. Porlande vatten i en bäck vid skogskanten, ett dike med smultron. En ljummen kväll med doft av livet.
Så kan min hjärna också vara.