Med rostig spade gräver jag djupt ner i marken.
Hackar loss sten och hård jord.

På stela ben kliver jag ner,
kall gyttja omsluter mina fötter.
Vatten tränger fram och fyller långsamt
gropen där jag står.

Jag skapar själv mitt mörker.
Försöker tränga bort allt ljus,
likt en svartvit varelse i en gammal skräckfilm.

I mitt sinne finns en särskild plats för vemod.
Lite mjukt och rofyllt, fast kallt, ensamt och svart.

En hal och murken stege
finns där när jag vill ta mig upp igen.

Flera gånger har jag ramlat ner och blivit liggande, länge....