Det är nästan helt tyst. Ett svagt brus från bilar tränger genom väggarna, men för övrigt är det tyst. Himlen är så där mörkt mörkblå som den bara blir efter soliga oktoberdagar. En oktoberdag som denna. En tisdag i mitten av hösten. En dag då inga regndroppar faller, men tusentals löv långsamt dinglar ner mot marken genom den bitterkalla luften. På mitt skrivbord ligger en ojämn lapp. Ett hörn av ett pappersark. Det står på den att jag ska klippa mina naglar. „Glömmer du bort det annars?“, undrade mamma. Ja, det gör jag. Jag glömmer bort att klippa mina naglar. Jag glömmer bort det för att jag vill.

Jag vill bli skickad i exil med ett skrivblock och en oändlig stiftpenna. En penna med tunna blyertsstift som aldrig tar slut. Ett skrivblock som är precis så långt som det behöver vara. Jag vill sitta någonstans där det är nästan helt tyst. Skriva.

Ansiktet som blänker i det sken som lampan kastar mot fönsterrutan är lite ovanligt blekt, men ögonen är vakna och läpparna har en färg som till och med fönsterrutan kan spegla. Bakom ansiktets murar finns ett maskineri utan dess like. Där inne lever orden. Där inne i mitt huvud faller inga regndroppar och inga löv, men tusentals ord kastas runt i en oktoberblå röra. Det är en tisdag i mitten av hösten och orden är extra många idag.

Jag vet inte vad det är med oktober, men det känns som något hänger över dess dagar som en tunn slöja. Den är inte tung. Den är inte i vägen. Men den finns där. Den finns där precis som tröskeln finns i min öppna dörr. Som något jag kliver över utan att tänka på det, som inte förhindrar något men ändå finns där. Varför finns det trösklar? Är det för att dörren ska passa? Den passar ju ändå inte. Det finns ett glapp. Ett glapp mellan dörren och tröskeln som skapar ett perfekt utrymme för min lapp. Ett perfekt utrymme för den att försvinna. Åtminstonde till andra sidan dörren.

Mina fingertoppar är kalla och när jag ryser skickas kylan genom mina bara lår. Den oktoberblåa himlen är inte lika oktoberblå som för en stund sedan. Den är mycket mörkare. Oktobersvart. Jag måste släcka lampan så jag kan identifiera den lite bättre, men då ser jag inte längre ansiktet i spegeln.

Himlen är oktoberblå. Jag ser det ju om jag släckar lampan. Och det är nästan helt tyst.