Det var länge sedan sist, tänker Boris när han sätter sig ned framför datorn. Poeter.se verkar sig likt. Kanske lite längre texter bara? Rätt många helt obegripliga som vanligt. Boris gamla käpphäst från vad han tyckte om sajten senast det begav sig för snart 10 år sedan. Han scannar snabbt igenom listan på publiceringar och känner igen några gamla skrivarbekanta sen förr. Per T, Inka och Melona så klart. En Kent Cassel känner han också igen. Boris läste honom sällan dock. Per T är en favorit - skammen sitter som en smäck i hans texter. Det gillar Boris. Fast Boris jobbade mer med föraktet. Åtminstone förr.
Boris la av med metafysiken (läs poeter) för att det gick åt helvete i Boris Vara för några år sedan. För er gamla pundare som till äventyrs läser detta menar Boris inte smack, när han skriver Vara. Boris menar livet - eller kanske snarare det man upplever som livet, tänker Boris.

Det gick åt helvete helt enkelt. Och det påverkade texterna i metafysiken. Boris stora problem var att skilja på det privata och det personliga. Både i sina texter och i sina delningar på möten, som man säger om man är med i programmet. Dom av er som fattar vad Boris menar här dom fattar. Ni andra får läsa vidare - eller ge upp. Sedan dess har Boris vara ordnat upp sig. Sober sedan många år, ny fru (20 år yngre), nya hus, nya barn, ny business där stålarna rinner in som ett behagligt vårregn. Boris tänker att nu kan vi checka av Varat för en stund. Tillbaka till metafysiken och skrivandet. Han känner att skrivartarmen är full igen.

Boris garvar för sig själv när han tänker på Horror Engdahls senaste oneliner om vad han tycker om exxets (Ebba WB) feministiska teorier om patriarkala strukturer i sin senaste bok så träffande benämnd den sista grisen.
- Ja, se då hamnar vi på metafysikens område, avfärdar Horror idéen iskallt. På bästa sändningstid i radions P1.
- När fan är det ? Kanske en vilsen 90-talist som läser undrar?

Poängen är att Horror kommer undan med det. Helt underbart tänker Boris. Måste gå i clinch med Horrors senaste bok i nån annan kolumn senare på Poeter tänker Boris. För det är som en samtidens kommentator med en historisk resonans som Boris vill verka - åtminstone i metafysiken. Boris försöker jobba med sin ödmjukhet, men det är svårt. Så i avvaktan på bättre erbjudanden och mindre högmod får det duga med Poeters sida.

Boris anser nämligen att dagens kolumnister i de stora tidningarna är under all kritik. Kanske för att de är rotade i den metafysik som nyss nämnde Engdahl avfärdar. Eller för att de helt enkelt saknar humor. Boris retar sig speciellt på Hanna Hellquist som får använda bästa plats på Söndags DN för att skriva av sin ångest över sitt osunda liv, övervikt och att hon inte har nån karl fast hon passerat 35. Hennes kolumner är avundsjuka små förklädda betraktelser över olika gamla väninnors liv som gjort äktenskapskarriär och skaffat barn samt lever som många kvinnor fortfarande drömmer om där familjelyckan med man och barn utgör livets mening.
Hon gör precis som Boris. Försöker skriva av sig sin ångest över sitt eget vara för att travestera Heidegger. Fast hon lever på det. På det blir Boris avundsjuk. Och precis som Boris har hon problem med att sålla bort det privata i sina texter. Vilket gör att hon kan såra människor som läser och känner henne. För att undvika det jobbar Boris under sitt alter ego, Och inte ens i sitt alter egos text vågar Boris vara sig själv (?). Han försöker därför imitera Knausgaards metodik genom att skriva in och om sitt eget liv i texten så att man till slut inte vet vad som är text och vad som är vara. Eller ens vad som kommer före eller efter? Snacka om ett häftigt Metagrepp tänker Boris. Sånt gillar kulturnissarna på söder.

Boris stötte på Knausgaard på en flygplats i Hannover en gång. Knausgaard tittade länge på Boris när de passerade varandra. Nästan så man kunde tro att det var det motsatta förhållandet som gällde.
- Han måste vara alkis, tänkte Boris.