En tunt snöre, låt oss kalla det hopp.
Fast det är inte hopp, eller tro.
Fast jag tror på grejer, ganska skruvade existentiella saker
men jag finner mig själv hålla fast vid något.
Jag tror på dig
din förmåga att analysera saker, låt oss kalla det ”fakta”
och din förmåga att efter tid förstå vad som är vad.
Och det är inte mitt jobb, min uppgift att tala om för dig vad det är,
eller borde vara.
Eller att ens ett sådant koncept än finns.
Tror inte jag har ett jobb att uppfylla inför dig,
men det hade varit najs att se hur du verkligen kan vara vad du ska vara, och uttrycka det utan förtryck.
Det tror jag på.
Detta må vara en simulering i en simulering, och vare sig gott eller ont finns,
så har jag valt att stå fast vid detta,
din egna förmåga att tro eller inte tro på detta.
Det känns för mig någonstans som det enda rätta.