Det brukar inte avslutas vidare barmhärtigt utifrån ett lagligt perspektiv, vare sig livet får bestämma eller inte. Förr eller senare skall alla ledsna och tillbaka. Kanske tillbaka där vi kunde leka. Tillbaka in i skärselden. Ut ur våra tankar. Leka fritt. Leka lugnt. Ut från oss. Ut. In. Lek.
Släpp taget. Somliga vill aldrig se. Jag vill aldrig dö. Jag vill inte. Snälla, låt mig få leva. Jag vill aldrig dö. Jag vill bara vara ung och fri.
Finn de fallna löven, för jag kan enbart rota i dess lösa stunders minnen. Som en soppa, full av deg. Full av tyglade minnen.
Fortfarande är jag låst. Smart, men låst i kedjor jag själv svetsat.
På toppen av mitt berg finns bara dun, fiskande örnar, mintluft. Snart är jag där. Snart är jag fri.

Bortom de fallna löven och de lättdisiga parkerna fanns en gång en gåtfull, nyckfull, ung lärka. Den satt i min famn som min själ. Dagarna gick. De for. Förhoppningsvis åt en riktning dit själarna frodades. Utan dess like fann jag mig i motsatt håll, bort från lärkans själaråd. In i smutsiga lergrottor. Bort från regnbågskskimret, som en skyddssökande vilsen fånge, med alldeles för lite sömn.
Fiskande ångbåtar stannade för en stund. De spejade, men såg inte mig.
Jag undgick alla val tills jag inte hade något kvar.
Lagom förtvivlad slet jag mig ur vågornas dragkraft och in genom grottdungen. Förbi spindelvävda klistermärken, passerande in i lyrisk återförening, som återhämtande fotsulor som landat snett. Backa bakåt. Snällt trampa fram.
Det är en lek, befriad från all oskyldighet, blandat med minimal medömkan. Pasteuriserade tankar som vispats och paketerats.
Simma fritt är som livets skeende förlorat i cirklar av vatten. När ska vi hitta land?
Samma visa spelas flera gånger. Ingen är sig lik. Det vill jag hoppas.