Styrka

Vattnet slog mot klipporna och delade upp sig i små, små droppar som fick vattnet att smaka salt. Måsarna kastade flyktiga skuggor över de flata klipporna, och ljudet av vågorna som slog mot land skapade en stilla puls från havet.

Lätta steg hördes på avstånd. Jag ställde mig upp på mina armbågar och solen stack i ögonen när jag öppnade dem försiktigt. Där kom mycket riktigt en liten flicka i sexårs åldern springande fram bakom en höjning i berget. Hon såg lycklig men samtidigt koncentrerad ut och jag kunde se hur hon höll något i sina små händer. Hon kom närmare och jag kände en lycka och stolthet när jag låg där och kisade mot solen. Min dotter kom fram till mig och visade vad hon hade i handen, det var två ljusblå snäckor, bara lite lätt skadade och de var mycket vackra. Jag sa detta och frågade vart hon hade hittat dem samtidigt som jag la ner dem i ett innerfack på den påse som vi hade våra badkläder i. Hon kastade ut en arm i den riktningen som hon hade kommit ifrån och sa tvärt på ett lite barnslig vis ”där borta, det finns många fler”. ”Vill du visa mig” sa jag och hade inte hunnit resa mig innan hon hade hunnit tio meter i förväg. Jag bad henne ta det lugnt och jag haltade efter i den takt jag klarade av vid den här tiden. Hon saktade ner och väntade in mig, men hennes ansikte fick ett lite sorgsnare uttryck då dessa ord hade lämnat mina läppar.

Vi tog oss bort till den plats där hon hade funnit snäckorna och det var en liten vik där vackra snäckor blandades med drivved och en sörja efter maneter. Jag böjde mig ner på huk och plockade upp en liten men vacker vit snäcka, studerade den snabbt för att sedan släppa den bland de andra och ta upp en ny, lite större och lite blåaktig. ”Den här var väl fin” sa jag utan att kolla upp, och då jag inte fick något svar upprepade jag mig i en lite högre ton och kollade bort mot den plats där jag senast hade sett henne.

Hon hade satt sig på en av de klippor som omgav viken. Hon kollade ner på sina händer som hon hade i knäet. Jag haltade sakta fram mot henne och satta mig försiktigt ner bredvid. Hon sade fortfarande inget, och jag kände mig tvungen att säga något fast jag inte riktigt visste vad. Jag lät min hand leka lite lätt med hennes hårtoppar och fick fram ett ynkligt och osäkert ”hur är det?”. Jag fick ett tyst och försiktigt snörvel till svars. Jag tänkte snabbt de tankar som jag hade tänkt så många gånger förut under de senaste månaderna; du måste vara stark, inte gråta, du måste klara av det här. Nu lät jag handen stryka henne över håret och jag tryckte hennes späda kropp mot min famn. Snörvlingarna ökade i styrka och jag kunde se framför mig de mörkare fläckarna som nu måste finnas på min t-shirt.

En droppe föll från mitt öga ner i hennes hår och tankarna rusade genom mitt huvud. De senaste månaderna hade varit tuffa, mycket tuffa. Att vara stark samtidigt som varje liten sak påminde mig om olyckan som hade tagit min älskade, min dotters mors liv. Jag blev påmind varje gång jag ställde mig upp och kände hugget i benet. Jag måste vara stark intalade jag mig själv. Jag måste klara det här för vår skull.

Där satt vi far och dotter på en klippa i Bohuslän, och vågornas ljud dränkte de lätta snyftningarna. Någonstans uppe i den ljusblå himlen betraktade ett par mörkbruna ögon oss, ögonen tillhörande en kvinna som hade lämnat vår jord i en bilolycka tidigare i år.