I en fönsternisch på ett gammalt hotell sitter jag och betraktar människor som går förbi på gatan.

Fanor följer vinden, en kung firar födelsedag.
Under den gamla stenbron rinner vattnet förbi på väg till havet där det blandas ut och försvinner.
På kyrkogården ligger de som gått vidare till det okända.

Känslan att hela tiden vara på väg är påtaglig, kanske just för att jag är på ett hotell?
En stenbro tar folk över vatten, en andlig bro tar folk från jordelivet till det som kanske finns därefter.

I mitt liv kommer det perioder då jag står inför en stor älv med mörkt och kallt vatten. Jag står på kanten och allt känns hopplöst, jag är fast och livet stannar.

Planlöst brukar jag följa stranden hur den än svänger och plötsligt finns där en bro som tar mig över det mörka och vidare i livet.

De kommer i de mest underliga former och konstruktioner. En vän som delar med sig av sina svåra stunder. En bok som är skriven av någon som också sökt sätt att komma vidare. En grupp på Facebook med människor som vet bra sätt att ta sig över.

Som hjälper varandra att komma till andra sidan och inte bli stånde på strandkanten blickandes ut över kallt mörkt vatten.