Tomheten av sprickor funna

Det sanna, jag släpper land

gravitationen får göra sitt

Hans försiktiga vind, hans bris

smeker överväldigande havets nerv

det som känns mer än syns

Helslag till halvslag, Ekolods puls

En genomskinligt synlig plats

den fylls, vi andas tillsammans under vatten

Min beskyddare

precis som havet är stort

Det ljusaste hoppet (kom)från den mörkaste platsen,

den oskyldiga skörheten ur hjärtats ärr

Med hopp, en sol i nedkommen strimma. Upplyst

Han slår till likt tidvattnets slag mot strand kantens stenar

tid...

tid...

tid...

Han vågar...och jag ler...

Jag drunknar hellre i alla hans djup

än att vada i något annat vatten.