står i kassan, livet som vanligt. Folk står och är. Folk är ganska dåliga på att bara vara. Tycker synd om hon i kassan. Hon ser sliten ut. De bästa åren är förbi. Uppgivenheten har satt in. Svart färgat hår där färgen börjat gå ut i roten. Och jag tittar på vad fan folk köper för att äta...
allt blir bara fel, jag är på en annan frekvens
"179 kr"
"aha" jag slänger en blick på monitorn där står det hundra någonting, jag bryr mig egentligen, allt går på automatik, kod, blick upp
"kvitto?"
"nä ,fan den kan du slänga" hon tvekar en sekund
"okej, tack" och jag vet varför , det är så. För mig är allt obegripligt
Obegripligt knuffas vi vidare och hamnar på efterkälken...
Aldrig sett så många äldre samla pantbukar som nu. De går där och gräver i sopptunnor, för stolta för att stjäla. Stolta nog att svälta