Kanske var det osäkerheten i din blick 

Eller om det var sorgen i dina ögon 

Som fick mig att inse hur ensam du faktiskt  är

Fast i det dåliga måendets bojor 

Fjättrad vid det obefintliga självförtroendet 

Det som får dig att be om ursäkt 

För din egen existens 

Det gör så ont i mig att se allt detta

Att inse hur hårt drabbad du är

Av depressionen och dess biverkningar 

All den kavathet och egna vilja du bar på

När du var min vän är som bortblåst 

Kvar finns du men du är inte du längre 

Utan du är en svårt sargad nickedocka

Som mist sin förmåga att skratta