Jag är 1000 år, kanske 2000?
Innan allt dog för mig, kunde jag följa människor med blicken och liksom tänka ”vem är du?” och ”vad vill du?”, ”vem är jag för dig?” alla dessa människor på väg någonstans.
brukade sitta i barer, tills jag vart för full.
antingen utslängd eller för trött och hemlängtan...
så många förlorare, många som tror dem är vinnare, men egentligen är förlorare.
Smarta är inte smarta, dumma är inte helt korkade.
dualism,
mystik,
många konstiga människors konstiga längtan…
jag märker detaljer, flesta människor är helt i sin värld. Inte ja, min värld finns inte.
den försvann den dagen jag accepterade döden, jag sa ”okej, jag orkar inte kämpa längre. Ta bort mig, det är okej… mer än okej jag välkomnar dig”
spoiler alert, jag överlevde.
Men vem är man efter man accepterat döden? Innan så va de enklare att definiera… så många illusioner som fanns, som ej finns längre.
jag har testat allt, gjort allt, sett alla konversationer, hört alla historier, sett alla typer av människor, upplevt så mycket fint och hemskt…
och vad gör vi,
stirrar på politiska tv debatter och tror de är där verkligheten finns.
upplevde något ovanligt igår på tunnelbanetåget.
en ärlig diskussion, eller snara en ärlig dialog.
precis som någon jävla Hollywood film,
i något indie film drama,
fast utan musik.
Någon vart jävligt fucked, något med att familjen inte kunde acceptera honom, han talade om för sin vän väldigt passionerat att han ska lämna allt, utan något, leva för sin sanning.
jag såg detta utan någon speciellt känsla mer än ”fuck, så äntligen något äkta”
som en film, super laddat, unga människor…
jag va engång ung,
ja va engång ung…
jag kan minnas den tiden, men inte hur det känns längre.
sanningen är döda känslan,
så alla kan kasta skit i gudskapelse.
igen dualism,
allt är dualism.
Dock inte jag, mitt mörker och mitt ljus, finns ej längre.
Inget ego, inget driv, inga tankar eller måsten.
Vill inte ändra någon, och ingen kan ändra mig.
jag finns
likt tiden,
se mig åldras, brytas ner
som en blomma,
som långsamt vissnar.