Du kastar ord över axeln,
Så luftigt, lätt, nonchalant.
Lika smärtfritt som ett barn
Blåser såpbubblor i parken.
Talar du om sanningen.
Du hittar alla stora ord,
Målar dem med fingrarna
i fönstrets bleka imma.
Du. Leker, bollar runt
Med det där
Som alltid runnit mellan mina fingrar.
Du ber mig att vakna.
Du ber mig växa upp,
Men du väger mig inte i din blick.
Och jag undrar tyst:
Gör ingenting ont i dig?
Eller är du alltid lika
Hård som sten, lätt som ånga.
Men jag kan in te fråga dig
Om du någonsin
gråtit tyst i kudden.
Låtit tårarna rinna
Ända ned på halsen.
Om du skrikit, skrikit
Tills rösten har spruckit?
Om du någonsin fällt ned blicken?
Jag tänker att:
Om du, som jag, varit rädd,
Hade kanske lögnen varit din vän.
Illusionen blivit din ursäkt.
Att finnas kvar.
Och om du hade vetat,
Hur det känns att falla sönder,
Att ha hud, så tunn,
Att såpbubblor blir en plåga.
Om du hade vetat det-
Hade vi båda
Kanske
kunnat orka.