Barnhemmets kala vita väggar
Och kissluktande madrass
Är dina första minnen

Hemma fick du låna kläder
När mamma ansåg koskenkorvan var viktigare
Växer upp utan att vara sedd
Svär du att aldrig följa efter

Med åren letar spåren upp dig
Förföljer dig
Fångar dig
Bokstavligt fyller dig

Ångest
Mindervärdigkomplex
Hävdar sig krampartat för att bli sedd
Styrkan är bara en målad fasad
Bakom finns en rädd pojke
Som inte kan hantera det han lyckats med

Vaknar svettig i den återkommande vinternatten i p-huset
Sanningar förstärks i drömmarna
Dessa ärr skaver själen
Till ett behov att hävda sig
Men mer egentemot sig själv
För att säga
Jag är bra
Hör det, din jävla själ
Själen hör inte
Känner bara att ärren blöder
Egocentriska hjulet snurrar fortare
I ett ovetande försök att sluta ärren
spiralen blir ett svart hål
Där sörjan tar dig tillbaka
Till dom vita väggarna