Det var alltid såna där små saker som kanske är svåra att förstå varför man skulle bli ledsen över som gjorde så extremt jävla ont.

Kanske just för att min syster och jag träffade vår pappa så sällan byggdes det alltid upp väldigt höga förväntningar när vi tog tåget från Stockholm till Skåne. Förväntningar som min mamma alltid var väldigt noga med att hålla låga eftersom hon uppenbarligen känt vår far längre än oss.

Men att redan efter en dag få fördomarna om vår vistelse där bekräftade tär mycket på ett barn.

Som många andra gånger hade jag lunkat iväg till min stora syster med hängande huvud och blöta kinder efter att ha känt mig sviken av pappa.

Florence som nästan alltid var arg när vi var i Skåne satt i flera minuterar och listade upp varför pappa var den sämsta personen på jordklotet. Hon viftade menande på armarna och punktade upp det ena efter det andra. Det gjorde ingenting att jag inte sa något tillbaka, hon behövde bara få det ur sig, precis som jag ibland bara behövde få gråta lite grann. När hon var klar suckade hon djupt och vi satt tysta med våra huvuden fulla av tankar.

Tillsist kom alltid pappa och varje gång började han samtalet med något enkelt som "jaha, här sitter ni" eller "oj vad varmt det är idag" bara för att testa tempen tror jag, han möttes alltid av en mörk anklagande blick från Florence. Hon har alltid varit duktig på döda folks livslust med bara en blick. Då kliade han sig i huvudet, suckade och harklade sig innan han satte igång med ett tal om varför det var så sjukt jävla jobbigt att vara han.

Han hann aldrig komma långt innan Florence på nytt började radda upp den inövade listan över varför han var en dålig pappa och skäl till varför hon och jag egentligen bara borde ta våra väskor och åka tillbaks till mamma och aldrig igen återvända.

Såna här samtal hade vi alltid när vi hälsade på hos pappa. Och dom såg alltid likadana ut. Pappa hade gjort något dumt. Florence skällde på pappa. Pappa kom med ursäkter men visste egentligen att Florence hade rätt. Jag satt tyst och bara lyssnade. En, två eller alla tre grät en skvätt. Florence kom med lösningar på hur man skulle kunna göra saker och ting bättre och pappa sköt ner dom. Efteråt gjorde pappa varmchoklad till oss och vi låtsades som att allt var bra.

Pappa förklarade att det var svårt för honom att då och då tvingas vara förälder. Florence förklarade att det var svårt att träffa någon som var så dum i huvudet utan att vilja spy dom rakt upp i ansiktet. Och jag satt tyst.

Det var inte det att jag inte höll med Florence, det var bara det att de få gånger vi faktiskt träffade pappa ville jag inte att det skulle vara dålig stämning. Jag ville minnas mina somrar i Skåne som Astrid Lindgren idyller.

Pappa suckade och la ansiktet i händerna. Florence hade fått sista ordet, men hon hade inte vunnit. För man vann aldrig i dom samtalen, alla bara förlorade.